D

Den fryntlige gästgivaren Kalle, i Edvard Perssons gestalt, slår ut med armarna och sjunger sin populära sång i den svartvita filmen från 1939. För många av oss är Edvard Perssons generösa rollfigur nära förknippad med just gästis. Historia och tradition men också familjär, avslappnad stämning. Mat och dryck som smakar trygghet och barndom.

Många av oss minns söndagsutflykterna som avslutades med söndagsmiddag på ett gästgiveri. Så långt från dagens minimalistiska fine dining man kan komma. Överdåd på alla sätt och vis. Både vad gäller inredning och portionsstorlekar. För att inte tala om de ändlösa julborden som avslutades med ett gigantiskt gottebord.

Men 2019 är det mycket som förändrats. Antalet gästgiverier decimeras ständigt. Matvanorna och utflyktsvanorna har förändrats i städerna och till viss del på landet. Dagens unga skåningar har inte samma naturliga koppling till gästgiveritraditionen som sina föräldrar och ännu mindre än sina mor- och farföräldrar. Men vad är det egentligen som förenar dagens gästgiverier?

GÄSTGIVERIERNA HAR EN lång historia i Skåne. När man förr i tiden färdades med häst genom landet fanns det inga ställen att övernatta på och resenärer tvingades tigga till sig övernattning hos bönder.

År 1561 införde kung Erik XIV en lag om att ”tavernor” skulle finnas i varje härad, där man kunde byta hästar, övernatta och hitta mat både till sig själv och till hästen. Lagen utvidgades 1649 när det bestämdes att det skulle finnas ett skjutshåll varje en och en halv till två mil. Det var dock knappast tal om gästgiverier, bara övernattningar hos bönderna.