Camilla Ahlgren

ÅLDER: 58 år
BOR: Snårestad utanför Ystad
FAMILJ: Maken Martin Asphaug,
Martins två vuxna barn och hunden Ludvig
GÖR: Manusförfattare
MERITER I URVAL: Skrivit manus till TV-serierna
Störst av allt, Bron, Gåsmamman, Morden i Sandhamn,
Beck, Marcella, Rederiet med flera

Kvällen innan skickade hon även in ytterligare ett manus som hon har skrivit tillsammans med Hans Rosenfeldt: The burning girls, en engelsk serie baserad på en bok med samma namn. Det tredje projektet får hon inte berätta öppet om förrän om någon vecka, men det är en serie som spelas in redan nu i vår, här i Skåne: Sanningen.
– Martin och jag har utvecklat den själva från grunden. Vi har hållit på i fem år nu, men skam den som ger sig!

Martin är Camillas man Martin Asphaug, norsk regissör och manusförfattare. De träffades under en inspelning i Stockholm för trettio år sedan. När de gifte sig i sjömanskyrkan i Paris för sjutton år sedan var de mitt i budgivningen av skånegården i Snårestad. Alltsedan dess har huset inte bara rymt deras eget liv utan även deras många fiktiva karaktärer.
– Det är extra roligt att projekt som vi jobbat fram tillsammans nu blir verklighet. Men vi diskuterar förstås även våra egna grejer med varandra, karaktärer och scener. Och innan jag skickar i väg mina manus låter jag alltid Martin läsa dem först.

Som ung hade Camilla inte en tanke på att jobba med manus, tv eller film. Hon och hennes fyra syskon växte upp i Lund. Mamman var jurist och pappan gynekolog, men själv skulle Camilla bli lärare.
– Jag ville jämt leka skola med lillsyrran. Jag tror att jag tänkte att det skulle vara skönt att bli lärare och vara den som själv bestämde, exempelvis när det skulle bli prov.

Så blev det också. Efter ett år som au pair i Paris pluggade Camilla till gymnasielärare i svenska och franska. År 1992, när hon hade arbetat på en skola i Stockholm i två år, utbröt en omfattande lärarstrejk.

Hunden Ludvig reser sig från sin bädd och grabbar tag i ett stort mjukisben i tyg som han vill visa upp. Han är en broholmer på 65 kilo med snälla ögon, en omplaceringshund som fick flytta in för ett år sedan.
– Han behöver promenader på två, tre timmar varje dag. Och det är tur, annars hade jag jobbat ihjäl mig. Nu kommer vi ut ordentligt tre gånger om dagen och jag får rensa huvudet.

Camilla är inte bara skicklig på det hon gör, hon är också lite väl bra på att arbeta. Eftersom hon är frilans, och dessutom själv valde bort egna barn, har hon sedan länge kunnat styra över sin tid. I praktiken brukar det betyda att hon är ledig max en dag i veckan, på lördagar. Och även när hon är ledig dyker nya idéer och tankar upp: något som sägs i en podd, en rad i en tidningsnotis eller något hon får syn på när hon är på väg till affären.

När kollegan Hans Rosenfeldt, som hon lärde känna när de båda jobbade med Rederiet, frågade om hon ville vara manusredaktör för en ny tv-serie, och senare även manusförfattare, som skulle heta ”Bron”, hade hon förstås ingen aning om det enorma internationella genomslag som väntade.

Malmö och Köpenhamn i ständigt grådis med moderna miljöer, betong och glas. Polisen Saga Norén och hennes danska kollegor Martin och Henrik. Kriminalintriger som alltid också rymmer ett djupare lager av samhällskritik.
– I dag måste du också säga något om din samtid i det du gör.

Bron blev en sensationell succé, en lägereld för sin tid, och satte tonen för den blomstrande nordic noir-genren.
– Jag tror att serien blev så bra för att den var smart och komplicerad och något ingen förväntat sig. Att använda gränsen mellan två länder var också helt nytt, och har fått en massa efterföljare. Och så karaktärerna och skådespelarna förstås, hela teamet.

– Det har tagit mig 30 år att bearbeta allt som hände under den tiden, men nu jobbar jag med att göra något av det. Mer kan jag inte säga nu.

I köket, på det stora matbordet, ligger en annan liten kalender. I den skriver maken Martin upp vad de har ätit till middag. När veckan är slut märks den godaste rätten ut med en ”vinnarplopp”.
Camilla ler nästan lite generat när hon berättar:
– Det är sådant som vi roar oss med.

Det stora matintresset är något de alltid har haft gemensamt. De planerar och lagar middagen tillsammans vid den stora gasspisen om kvällarna och anstränger sig alltid lite extra. När de flyttade ner från Stockholm saknade de storstadens saluhall. I dag hittar de nästan allt de kan önska här, närproducerat i trakten.
– Vi trivs verkligen. Det finns så mycket, inte minst en fantastisk natur och jättebra grannar.

Hunden Ludvig pockar på uppmärksamhet. Det är dags för en ny promenad över kullarna ner mot havet. I trädgården, på andra sidan buxbomen och trädgårdsodlingen, hörs grannens tupp gala.
– Det är lite som en dröm att bo här, säger Camilla.

En annan sorts dröm, fiktiv och konkret på samma gång, är att få göra en långfilm, berättar hon. Hon har försökt ett par gånger genom åren, men inte lyckats passera nålsögat.
– Jag har en hel del idéer, vissa har funnits där länge. Det kan vara dags att ta ett nytt take nu.

Kanske tar det tid, kanske inte. Men nog kommer hon att lyckas. Camilla är ju inte den som ger sig.