Camilla Ahlgren

Drottningen av drama

Camilla Ahlgrens vardagar är fyllda av spännande karaktärer och dramatiska vändningar. Hon har skrivit manus till hundratals Rederiet-avsnitt, och till allt från den redan legendariska serien Bron till Gåsmamman och Störst av allt, Netflix första svensk- producerade originalserie. Camilla är drottningen av krim och drama – men absolut ingen dramaqueen.

av: HANNA WELIN  foto: EMMA LARSSON

Tre gånger har Camilla Ahlgren kammat hem Kristallen, två gånger för Bron och en gång för Störst av allt.

K

Klockan är sju på morgonen. Camilla Ahlgren och hennes hund är ute på dagens tidiga runda längs stranden. De går där, ensamma under den grå himlen med blåsten vinande från havet, när de, som från ingenstans, möter ett ungt par som kommer gående. Paret stannar och hälsar och får syn på Camillas vindjacka med texten ”Bron” på bröstet. De berättar att de kommer från Kanada och har åkt till Skåne med målet att åka över bron med stort B. Förbluffad berättar Camilla att hon har jobbat med Bron, att hon är en av dem som har skrivit tv-serien. Det unga paret tittar på henne med höjda ögonbryn: Visst, eller hur? Inte förrän de ställt en rad kuggfrågor om de olika karaktärerna inser de att det faktiskt är sant.
– Tänk dig, i lilla Snårestad klockan sju på morgonen!

Camilla Ahlgren är inte en kändis, inte bland folk ute på stan. Men karaktärerna hon har varit med att skapa har desto fler en relation till. Som manusförfattare ligger hon bakom berättelser och miljöer som många av oss befunnit sig i, kväll efter kväll hemma i tv-soffan. Flera av dem har mejslats fram just här, i 1800-talsgården i Snårestad, drygt två kilometer från sydkustens strand.
– I går hade jag deadline på tre olika projekt. Ett av dem är manuset till Hans (Rosenfeldt) Vargasommar, som vi har skrivit tillsammans och baserar sig på Hans bok med samma namn. Det ska bli en tv-serie som kommer att spelas in i Haparanda nästa sommar. Det är en annorlunda historia där rollfigurerna står i centrum, och det gillar jag, säger Camilla.

Camilla Ahlgren

ÅLDER: 58 år
BOR: Snårestad utanför Ystad
FAMILJ: Maken Martin Asphaug,
Martins två vuxna barn och hunden Ludvig
GÖR: Manusförfattare
MERITER I URVAL: Skrivit manus till TV-serierna
Störst av allt, Bron, Gåsmamman, Morden i Sandhamn,
Beck, Marcella, Rederiet med flera

Kvällen innan skickade hon även in ytterligare ett manus som hon har skrivit tillsammans med Hans Rosenfeldt: The burning girls, en engelsk serie baserad på en bok med samma namn. Det tredje projektet får hon inte berätta öppet om förrän om någon vecka, men det är en serie som spelas in redan nu i vår, här i Skåne: Sanningen.
– Martin och jag har utvecklat den själva från grunden. Vi har hållit på i fem år nu, men skam den som ger sig!

Martin är Camillas man Martin Asphaug, norsk regissör och manusförfattare. De träffades under en inspelning i Stockholm för trettio år sedan. När de gifte sig i sjömanskyrkan i Paris för sjutton år sedan var de mitt i budgivningen av skånegården i Snårestad. Alltsedan dess har huset inte bara rymt deras eget liv utan även deras många fiktiva karaktärer.
– Det är extra roligt att projekt som vi jobbat fram tillsammans nu blir verklighet. Men vi diskuterar förstås även våra egna grejer med varandra, karaktärer och scener. Och innan jag skickar i väg mina manus låter jag alltid Martin läsa dem först.

Som ung hade Camilla inte en tanke på att jobba med manus, tv eller film. Hon och hennes fyra syskon växte upp i Lund. Mamman var jurist och pappan gynekolog, men själv skulle Camilla bli lärare.
– Jag ville jämt leka skola med lillsyrran. Jag tror att jag tänkte att det skulle vara skönt att bli lärare och vara den som själv bestämde, exempelvis när det skulle bli prov.

Så blev det också. Efter ett år som au pair i Paris pluggade Camilla till gymnasielärare i svenska och franska. År 1992, när hon hade arbetat på en skola i Stockholm i två år, utbröt en omfattande lärarstrejk.

»Jag ville jämt leka skola med lillsyrran.«

Mitt Skåne

HÄR HANDLAR JAG GÄRNA…

3 magasin i Ystad. Det är en affär som inte är som alla andra.
Där finns allt, dessutom får du bra hjälp. När jag skulle till Berlin inför premiären av Störst av allt gick jag dit och sa: ’Hjälp, vad ska jag ha på mig?’”

HÄR ÄTER JAG GÄRNA…

Le petit bistrot i Ystad. En jättemysig fransk restaurang. Vi ska faktiskt dit i kväll. Jag tycker också mycket om att ta en glass eller äta lunchsoppa på Glassmakeriet.”

PLATS JAG GÄRNA BESÖKER…

Stranden nedanför Snårestad. Vi kallar den Snårestadsstranden men egentligen har den nog inget namn. Jag promenerar ofta där med Ludvig, min hund. Det är ett bra sätt att rensa tankarna. Det spelar ingen roll när, det är härligt även när vinden viner. Du kommer nära naturen helt enkelt.”

Som strejkande skulle man söka andra jobb, och halvt på måfå sökte Camilla ett som guvernant på SVT-såpan Storstad.
– Jag tyckte att det kändes annorlunda och spännande.

Som guvernant skulle hon se till att de fem barnskådespelarna hängde med i skolarbetet, hjälpa dem att komma ihåg sina repliker och finnas till hands under inspelningen. Barnen fick bättre betyg än de tidigare hade haft, berättar hon, än i dag med ett stråk av stolthet i blicken.

Själv fick Camilla smak för branschen i stort. Hon sökte en skriptautbildning och arbetade under ett par år som både skripta och guvernant och med att casta barn, bland annat till Bert.
– En dag fick jag frågan om jag ville vara med och utveckla en ny såpa som skulle heta ”Rederiet”. Trots att jag fick det serverat för mig tackade jag faktiskt nej, just då ville jag få användning av min utbildning till skripta.

Vi hade helt fria händer att hitta på vad vi ville. Och det var ju ofta helt galna historier.

Men knappt två år senare var det ändå just vad hon kom att göra. Camilla började som manusassistent, men avancerade till huvudansvarig författare och arbetade med serien hela vägen från avsnitt 163 till det allra sista, 318, som sändes 2002.

Just Rederiet har beskrivits som en plantskola för manusförfattare. En dramafabrik där ett nytt avsnitt spelades in varje vecka. Tittarna var många och i dag är såpan närmast kultförklarad.
– Min pappa tillhörde dem som inte riktigt gillade såpor och tyckte att jag borde jobba som lärare som jag utbildat mig till. Men så hamnade han på sjukhus och där stod tv:n på när Re- deriet sändes, och alla tittade. Då berättade han att hans dotter skrivit manus och alla sa ”wow”. Då blev han riktigt stolt.

Hunden Ludvig reser sig från sin bädd och grabbar tag i ett stort mjukisben i tyg som han vill visa upp. Han är en broholmer på 65 kilo med snälla ögon, en omplaceringshund som fick flytta in för ett år sedan.
– Han behöver promenader på två, tre timmar varje dag. Och det är tur, annars hade jag jobbat ihjäl mig. Nu kommer vi ut ordentligt tre gånger om dagen och jag får rensa huvudet.

Camilla är inte bara skicklig på det hon gör, hon är också lite väl bra på att arbeta. Eftersom hon är frilans, och dessutom själv valde bort egna barn, har hon sedan länge kunnat styra över sin tid. I praktiken brukar det betyda att hon är ledig max en dag i veckan, på lördagar. Och även när hon är ledig dyker nya idéer och tankar upp: något som sägs i en podd, en rad i en tidningsnotis eller något hon får syn på när hon är på väg till affären.

När kollegan Hans Rosenfeldt, som hon lärde känna när de båda jobbade med Rederiet, frågade om hon ville vara manusredaktör för en ny tv-serie, och senare även manusförfattare, som skulle heta ”Bron”, hade hon förstås ingen aning om det enorma internationella genomslag som väntade.

Malmö och Köpenhamn i ständigt grådis med moderna miljöer, betong och glas. Polisen Saga Norén och hennes danska kollegor Martin och Henrik. Kriminalintriger som alltid också rymmer ett djupare lager av samhällskritik.
– I dag måste du också säga något om din samtid i det du gör.

Bron blev en sensationell succé, en lägereld för sin tid, och satte tonen för den blomstrande nordic noir-genren.
– Jag tror att serien blev så bra för att den var smart och komplicerad och något ingen förväntat sig. Att använda gränsen mellan två länder var också helt nytt, och har fått en massa efterföljare. Och så karaktärerna och skådespelarna förstås, hela teamet.

»I dag måste du också säga något om din samtid i det du gör.«

Promenaderna med Ludvig är ett måste, även för Camilla. Vid havet kan hon rensa skallen men också få nya tankar som för henne eller projektet hon arbetar med vidare.

För Camilla blev Bron en språngbräda. Även om hon hade jobbat med en rad framgångsrika tv-serier innan dess, har hon efter Bron nästan kunnat välja och vraka bland erbjudandena. När hon fick förslag om att skriva manus till Netflix allra första svenskproducerade originalserie, var hon sängliggande med diskbråck. Hon slog upp Malin Giolitos bok Störst av allt och började läsa.
– Jag kände direkt att det här var något jag verkligen ville. När jag läser tänker jag i bilder, automatiskt. Och den här tilltalade mig.

Manusförfattandet handlar om att sätta själva grundvisionen och storyn, miljöerna och karaktärerna. Dessutom en tydlig struktur som bryts ner i avsnitt och till sist i scener. Ett arbete som, menar hon, kräver flera inblandade som kan komma med nya infallsvinklar.
– Förr var det vanligt att författaren lämnade över manuset till regissören och så stängdes dörren. I dag är vi ofta med ända in i klipprummet. Det är viktigt att vi som har helhetstänket är med hela vägen.

Camilla Ahlgrens berättande är starkt karaktärsdrivet. Men hon har själv svårt att sätta fingret på vad det är som utmärker henne. Kanske, säger hon, är det förmågan att hitta nya vinklar och sätt att berätta. Att hon är lyhörd för andras synpunkter och bra på att strukturera.
– Jag har också alltid haft mycket fantasi. Som barn hade jag
fantasifamiljer och en låtsashund, och jag lekte fortfarande när jag var 14 år, trots att det var pinsamt.

En spiraltrappa upp ligger Camillas arbetsrum. Utanför fönstret skymtar havet, innanför ligger travar av böcker och papper. Bakom datorn och ett gäng gula post-it-lappar skymtar en röd, tummad almanacka från 1984. Den är fylld av dagboksanteckningar från året då Camilla var au pair i Paris.

– Det har tagit mig 30 år att bearbeta allt som hände under den tiden, men nu jobbar jag med att göra något av det. Mer kan jag inte säga nu.

I köket, på det stora matbordet, ligger en annan liten kalender. I den skriver maken Martin upp vad de har ätit till middag. När veckan är slut märks den godaste rätten ut med en ”vinnarplopp”.
Camilla ler nästan lite generat när hon berättar:
– Det är sådant som vi roar oss med.

Det stora matintresset är något de alltid har haft gemensamt. De planerar och lagar middagen tillsammans vid den stora gasspisen om kvällarna och anstränger sig alltid lite extra. När de flyttade ner från Stockholm saknade de storstadens saluhall. I dag hittar de nästan allt de kan önska här, närproducerat i trakten.
– Vi trivs verkligen. Det finns så mycket, inte minst en fantastisk natur och jättebra grannar.

Hunden Ludvig pockar på uppmärksamhet. Det är dags för en ny promenad över kullarna ner mot havet. I trädgården, på andra sidan buxbomen och trädgårdsodlingen, hörs grannens tupp gala.
– Det är lite som en dröm att bo här, säger Camilla.

En annan sorts dröm, fiktiv och konkret på samma gång, är att få göra en långfilm, berättar hon. Hon har försökt ett par gånger genom åren, men inte lyckats passera nålsögat.
– Jag har en hel del idéer, vissa har funnits där länge. Det kan vara dags att ta ett nytt take nu.

Kanske tar det tid, kanske inte. Men nog kommer hon att lyckas. Camilla är ju inte den som ger sig.

»När jag läser tänker jag i bilder, automatiskt«

Det var maken Martin som tog initiativ till flytten till Skåne, som Camilla lämnade som ung.
”Här runt Snårestad är det kuperat, lite som i Italien. Skåne rymmer en så stor variation”, säger Camilla.

3 röster om Camilla Ahlgren

Martin Asphaug

Regissör och manusförfattare, och Camillas man
”Camilla är den perfekta partnern, på alla vis. Vi har dessutom i stort sett samma intressen. Hon är väldigt arbetsam. Det är inte jag, men jag inspireras av hennes initiativförmåga och uthållighet. Hon ger sig inte, utan är arbetsam, envis och positiv. Och duktig. Hon har verkligen en stor talang för det hon gör.”

Hans Rosenfeldt

Manusförfattare, författare, skådespelare och programledare
”Camilla är min absolut bästa vän, vi har känt varandra i över 30 år nu. Hon är smart och rolig och den jag kan vända mig till även när saker är jobbiga. Vi försöker jobba ihop så mycket det går. I jobbet är Camilla oerhört strukturerad och får saker gjorda. Hon har ett enormt öga för vad som kan strykas och ändras. Det gör att det hon skriver känns väldigt organiskt, saker och beskrivningar kommer på rätt ställen.”.

FATIMA VARHOS

Producent inom film och tv
”För det första är Camilla en otroligt skicklig författare och en av de bästa dramaturgerna som jag har jobbat med. Hon är också en god vän, rolig, intelligent, varm och lojal. Camilla är dessutom fantastisk på att laga mat och alltid väldigt gästvänlig. Hon är över huvudtaget otroligt generös som människa och en härlig person.”

Relaterat innehåll:

Porträtt

Sandra Mastio

Möt mästerkocken Sandra Mastio – om att knäcka koden, morfars köttbullar och att vara hittepå-italienska.

Porträtt

Farah Abadi

Farah Abadi är befriande ovanlig. Utan att ursäkta sig, förmins­ka sig eller blinka säger hon att hon tycker om sig själv.

Porträtt

Carl Stanley

Från prisad tonårig trollkarl till framgångsrik komiker. Carl Stanley är 25 år och redan humor­veteran.

Porträtt

Rolf Lassgård

Föräldrarna var inte så förtjusta över att Rolf sökte till scenskolan. Att spela teater var väl inget riktigt jobb?