Carl Stanley

ÅLDER: 25 år
BOR: Lägenhet i Stockholm
FAMILJ: Singel, föräldrar och bror i Helsingborg
GÖR: Komiker och ståuppare
AKTUELL: Turnépremiär med nya föreställningen Akta huet, som spelas runt om i framför allt södra Sverige i vår och höst.

Han har gjort en grej av att han tidigare var en aning överviktig, av att han är kort, av att han har diabetes. Skojat om att det är världens prestation när någon som han får ligga.
– För mig är det inte jobbigt, snarare terapeutiskt. Skratten jag får är enande. Vi funderar ju alla på hur vi ser ut, vi är ju alla där på ett eller annat vis.

Bara en gång, när han skämtade just om övervikt, kände han att publikens skratt var för rått, att de skrattade åt och inte med honom.
– Då tog jag bort det skämtet ett tag. Jag måste själv personligen ha accepterat sådant som jag skojar om.
Att provocera är inte Carls grej. Hans uppsåt är inte att göra folk arga. Ändå har han aldrig dragit ett skämt i offentligheten som inte har fått kritik.
– Du får skämta om allt, men du får så klart också bli kränkt av allt. För mig är kontexten jätteviktig. På en släktmiddag får du bete dig, köper du biljetter till min föreställning är förväntan en annan.

Jag har en teori om att ståuppare och komiker helt enkelt är lite känsligare än andra.

Carls mål är att folk ska skratta, med värme. Han vill nå ut och bli förstådd, och han vill visa att vi människor inte är så olika trots allt. Det är där, i det allmänmänskliga, han har hittat sin roll och mening.
– Här är vi tillsammans, oavsett vem vi är, vår ålder eller vem vi röstar på. Det jag vill säga är: var inte rädd, du är inte ensam om den här eller den där känslan. Den är något vi alla känner, det är bara så det är att vara människa.

Det är också ur vardagens händelser och känslosvall som han fiskar upp sina idéer och bygger sitt material.
– Jag har en teori om att ståuppare och komiker helt enkelt är lite känsligare än andra. Att vi exempelvis uppfattar om det är dålig stämning i rummet. Det är ju inte så att en massa roliga saker händer just dig, som folk kanske tror, utan att du lyckas se det roliga i det.

Den enda input du behöver, menar han, är ditt eget liv.

Carl beskriver det som att illusionerna han skapade på scen byggde en mur mellan honom och publiken. Men under de stunder då han pratade och skämtade direkt med åhörarna hände precis det motsatta.
– För varje skämt du drar förstår publiken lite mer av dig. Så jag bestämde mig för att det var standup jag ville hålla på med.

Under gymnasietiden tillbringade han kvällarna på Malmös humorklubbar. Målmedvetet, för att lära och träna. Sommaren efter studenten jobbade han som vårdadministratör, det enda ”riktiga jobb” han har haft, som han själv säger. Med 15 000 kronor sparade i ett kuvert begav han sig därefter till huvudstaden, där han hittat ett vindsrum att hyra. Det var i Stockholm humorklubbarna var flest och Carl siktade på att slipa sina förmågor varendaste kväll. Han åt makaroner och räknade slantarna. Nya pengar behövde ticka in innan kuvertet gapade tomt.
– Ena dagen stod jag framför sju fyllon på en bar, nästa var det Norra Brunn.

För ett halvår sedan separerade han och sambon, ”en coronaseparation”, säger han med ett snett leende och tillägger att det var bra och rimligt att de gick skilda vägar. Nu när inget längre binder honom till Stockholm funderar han på om det inte är dags att beställa en flyttbil och dra till Göteborg.
– Jag är inget fan av medie-Stockholm. Göteborg har fått en bra humorscen och ligger dessutom mycket bättre till geografiskt. Jag åker ju runt mycket.

Under pandemin gjorde Carl programmet Jorden runt i Google maps på sin Youtubekanal, där han tog med tittarna till olika platser och beskrev – och drev med – det han såg. Själv älskar han att kuska runt i Sverige. Besöka mindre städer och orter och insupa vad som gäller där.
– Du får en förståelse för hur folk har det. En av anledningarna till att skåningar är överrepresenterade i standup tror jag är att det i Skåne finns så många olika sorters liv på liten yta.

I Stockholm har Carls helsingborgska gjort att han kommit att identifiera sig än mer som skåning, eftersom det är det första folk uppfattar. Men det finns också något i humorn som avslöjar honom, menar han. Bästa vännen och partnern i podden Tombola, Marcus Berggren, är från Kungälv.
– Det finns en del av min humor som han inte kan förstå. Något i den skånska, gubbiga inställningen som inte når honom.

I Skåne, menar han, är främlingsfientligheten överrepresenterad. Men också toleransen. Jargongen kan vara hård och det finns en typ av realism som kan uppfattas som pessimistisk – eller ärlig.
– Det brukar sägas att du inte kan bli profet i din egen hemstad. Men jag upplever en stark lojalitet. Skåningar är snälla med att komma på mina föreställningar. Det var länge sedan det inte var utsålt i södra Sverige.

Carl Stanley har ingen plan b. Han vill fortsätta med det han gör och bli ännu bättre. Helst bäst. Förhoppningen är att den lojala publiken ska följa honom tills skägget har grånat.
– När jag är färdig, kanske om 40 år, tänker jag att man ska kunna titta tillbaka på alla mina föreställningar och se hur en människa växer fram.