Jennie Walldén
I maten hittade hon hem
Surkål eller kimchi? Pytt i panna eller bibimbap? Mästerkocken och matkreatören Jennie Walldén har gett sig attan på att utmana svenska folkets smaklökar. Inspirationen hämtar hon från hela världen, men utgångspunkten är smakerna från mormors kök med vedspis och jordstampat golv.
av: KERSTIN WEMAN THORNELL foto: JOHAN BÄVMAN
Publicerad första gången: MAGASINET SKÅNE NR 6 2024
När Jennie Walldén tävlade i Sveriges mästerkock fick hon beröm för sin känsla att anpassa sig efter de olika utmaningarna hon fått. Dessa ord stämmer väl överens med hennes matresa, men också med livsresan från Korea till Sverige.
R
Rönnbären hänger i tunga klasar från trädets grenar. Jennie Walldén synar dem.
– Gör du rönnbärsgelé? Det är gott till gåsamiddag. Och till kyckling. Men man ska inte plocka bären förrän första frosten kommit – annars blir de beska.
Vi har tagit en kort promenad i hennes bostadsområde i utkanten av Malmö och hon berättar om ramslök, äppelträd och fläderbuskar som om hela omgivningen vore sprängfylld av smaker och dofter. Och just så är det nog för denna matfantast, som numera har bortåt en halv miljon följare på sociala medier.
Tillbaka hemma i köket bjuder hon på koreanskt grönt te och berättar om sin strävan att få svenska folket att släppa rutinerna och öppna sina sinnen för nya maträtter.
– Genomsnittssvensken har fem till tio rätter på sitt rullande veckoschema. Om och om igen lagas köttbullar och potatis, korv stroganoff och kycklinggryta med ris i de svenska köken.
Hon medger att det kan vara praktiskt, i synnerhet om man har små barn och vet att detta är rätter som uppskattas. Men man riskerar också att gå miste om upptäckten av nya smaker.
Själv hoppas hon att fler svenskar ska få upp ögonen för den koreanska rätten kimchi som består av fermenterade grönsaker.
– Det är så otroligt nyttigt och fullt av fibrer, mjölksyrabakterier, chili, vitlök och ingefära som alla är bra för hälsan. Till min stora sorg gillar inte mina barn det – de tycker att det smakar för syrligt. Men själv kan jag inte vara utan!
Det är svårt att berätta om Jennie Walldén utan att nämna hennes mormor i födelselandet Korea. En liten kvinna som ofta stod böjd över puttrande kastruller på den vedeldade spisen. Köket var enkelt, med jordstampat golv och brunn ute på gården. Men här lagades vidunderligt god mat, med intensiv vitlök, eldig chili och nötig sesamolja, som skulle impregnera barnbarnets smaklökar för resten av livet.
Jennie Walldén
ÅLDER: 48 år
FAMILJ: Maken Jonas, sönerna Douglas 17 år och Dante 15 år
BOR: I villa i utkanten av Malmö
GÖR: Tv-kock, kokboksförfattare, restaurangägare, matinfluerare
AKTUELL: Med den nya kokboken SMAK
– Jag hade en ganska tuff barndom, men jag kände mig älskad. Det ger ett fast fundament att stå på och en trygghet inombords.
Som sexåring drogs hon bort från detta sammanhang. Hennes biologiska mamma var ensamstående, och i det koreanska samhället fanns ingen acceptans för barn som saknade en pappa. Dessa hade ingen möjlighet att gå i skolan eller få sjukhusvård. Jennie skulle adopteras bort till ett land på andra sidan jordklotet. En ny svensk familj i Kristianstad väntade otåligt på hennes ankomst.
I juli berättade Jennie Walldén i sitt sommarprat i P1 om uppbrottet från Korea och ankomsten till Sverige. Det var inte helt enkelt och självklart att prata om sin bakgrund på ett så öppenhjärtigt sätt.
– Manuset tog jättelång tid att skriva, för jag ville verkligen att det skulle kännas rätt. Det var lite som att gå i självterapi. Det fälldes många tårar på det tangentbordet.
För det var en ledsen och rädd liten tös som landade på Kastrups flygplats en majdag 1982. Men hon togs emot med vidöppna armar av Berith, Hasse och deras två äldre barn som skulle bli hennes nya storasyskon..
– Att komma från mormors enkla kök till ett modernt 80-talshem i Sverige med toalett, elspis och diskmaskin… Det var något helt annat.
Under de första åren i Sverige kämpade Jennie Walldén för att passa in och bli som alla andra. Svenskan lärde hon sig rekordsnabbt. Men matminnena från Korea förmådde hon inte radera ut. Dessutom var hennes svenska familj nyfiken på det koreanska köket och mamma Berith skaffade en bok med titeln Korean Cooking. Denna har fortfarande en given plats i Jennies bokhylla. Hon plockar fram den, bläddrar och visar.
– Rätten bulgogi var bland det första vi lagade. Purjolök och vitlök fanns ju i affären. Risvinäger och sesamolja var lite svårare att få tag i. Men min mamma lyckades faktiskt, det fanns en liten asiatisk livs i stan.
Annons:
Som yngre var hon helt inställd på att bo i en storstad, och genom åren har hon avverkat en del metropoler, som London, Rotterdam och New York. Men det är i villan utanför Malmö som hon funnit sig till rätta.
Det är lätt att säga att man aldrig skulle göra
som min biologiska mamma gjorde.
Under högstadiet och gymnasiet började Jennie och klasskompisarna ha tjejmiddagar hemma hos varandra. Vid ett tillfälle bestämde hon sig för att, som omväxling till kladdkaka och köttfärsfyllt franskbröd i ugn, laga koreansk bulgogi till väninnorna.
– Det blev dundersuccé!
Responsen gav en kick åt självförtroendet och insikten att hon faktiskt var skicklig i köket. Men matlagningen var alltjämt en hobby och inget hon ens funderade på som framtida yrke. I stället drömde hon om att bli kläddesigner eller stjärnadvokat – allra helst i en storstad.
–Alla tonåringar har perioder av självreflektion och navelskåderi, men som adopterad har de biologiska rötterna blivit kapade och dessutom ser man annorlunda ut. Kristianstad var för litet för att jag skulle känna mig hundra procent bekväm. Jag längtade bort, till en plats där alla såg olika ut.
Det blev flera längre och kortare utlandsvistelser. Den första i Italien, som utbytesstudent. Inkvarterad hos en familj utanför Venedig lärde hon sig att uppskatta det italienska köket, där familjemåltiderna varade hela kvällen.
– Jag gick upp några kilo i vikt under det året…
Gemenskapen kring matbordet tog hon med sig då hon började plugga i Lund. Korridorens kök blev snart en samlingsplats för ett gäng hungriga studenter som trängdes och drog in dofterna från Jennies kastruller.
–Särskilt en del killar, som annars levde på mackor och gröt. Så fort jag var i köket kom de dit för att få smaka. Själv gillade jag att laga mat till många, så det dök upp en hel del kompisar och kursare, inte bara mina.
Syftet med att bo i Lund var dock studierna, och Jennie Walldéns huvudämne var sociologi. Så småningom flyttade hon till London, studerade vidare och tog en masterexamen i internationell marknadsföring.
Att bli akademiker var fullkomligt självklart. Hennes koreanska mamma var första kvinnan i släkten som läst på universitet, och hon hade betonat hur viktigt det var att gå i skolan.
– Genom skolan skulle jag kunna bli vad jag ville. Jag tror att detta blev djupt inpräntat i mig, jag läste ju dubbla examina och var färdigpluggad först vid 26 års ålder.
Under uppväxten brevväxlade Jennies svenska mamma med hennes koreanska mamma under några år, men sedan ebbade kontakten ut. Men som ung vuxen bestämde Jennie sig för att åka tillbaka till sitt födelseland.
– Det var det bästa och värsta jag gjort, samtidigt. Det var fantastiskt att träffa familjen och släkten, och att få bekräftelse på minnesbilder som jag hade tvivlat på. Samtidigt drog det i gång en känslostorm.
Några år senare, när hon själv fick barn, blev tankarna och frågorna kring adoptionen än mer påtagliga. Hade hon själv kunnat lämna bort sina söner, utan att veta om de någonsin skulle ses igen?
Jennie Walldén menar att det är svårt för oss i Sverige att föreställa oss hur det är att leva i ett land med så annorlunda traditioner. Ett samhälle där oäkta barn, fram till för bara några år sedan, betraktades som icke-existerande.
– Det är lätt att säga att man aldrig skulle göra som min biologiska mamma gjorde. Men jag vet att hon gjorde det hon trodde var bäst för mig, och för henne med, utifrån de förutsättningar som fanns.
Hösten 2012 hade Jennie Walldén, maken Jonas och de två sönerna kommit till rätta i villan utanför Malmö, med pendlingsavstånd till Eslöv där hon arbetade som marknadschef på matjätten Procordia. Med heltidsjobb och småbarnstillvaro fanns sällan någon tid över att sitta framför tv:n, men Jennies svärmor tipsade ändå om ett matprogram som kallades för Sveriges mästerkock. Jennie blev alldeles uppslukad. Ofta satt hon och kommenterade vad de tävlande gjorde.
– Min man Jonas sa: ”Du borde själv vara med i programmet. Du är ju mentalt redan där!” Så jag slängde in en anmälan, mest som en rolig grej.
Annons:
För sexton år sedan flyttade Jennie och maken Jonas Walldén till villaområdet utanför Malmö. I trädgården bakom huset såg de till att plantera fruktträd, som numera dignar av äpplen, plommon och körsbär.
Mitt Skåne
Här äter jag
På Mutantur i Malmö äter jag gärna min födelsedagsmiddag. Det är vackert, gott och vällagat. Jag gillar också Köket Lu i Malmö som har kantonesisk street food. Och så Saltimporten, som har den bästa lunchen norr om Berlin.
Här handlar jag
Asiatiska råvaror köper jag på China Center Livs på Möllan i Malmö. Det är spännande och roligt att handla från butiker med mat från andra länder. Kläder köper jag gärna på Other Stories i Malmö. De har fina kläder och accessoarer.
Plats jag gärna besöker …
Jag älskar Kivik, med härliga iskalla morgondopp. Hela Österlen är fantastiskt. Näset är också underbart, med det fina badvattnet vid Kämpingestranden och Skanör. Men vi åker också gärna till Kullabygden och Bjärehalvön eftersom min svägerska bor i Höganäs.
Vid den allra första uttagningen skulle deltagarna presentera en kall maträtt, och Jennie drog till med koreansk oxcarpaccio. Redan i bilen på vägen hem blev hon uppringd och ombedd att komma till nästa uttagning dagen därpå.
– Att mixa koreanskt och svenskt blev mitt signum hela vägen. Men jag trodde aldrig att jag skulle gå så långt under inspelningen. Jag tyckte bara att det var så kul, som ett kollo för vuxna!
I finalprogrammet, sekunderna efter att hon blivit utropad till segrare av Sveriges mästerkock, avfyrade Jennie Walldén ett stort leende in i kameran och konstaterade: ”Det är numera officiellt. Jag kan laga mat. Vilken lycka!”
Vinsten innebar att hon fick ge ut en egen kokbok. Men för Jennie Walldén var det ändå inte självklart att hon, för den skull, skulle lämna vardagsjobbet och kasta sig ut i restaurangvärlden. Det blev många funderingar och sömnlösa nätter.
– Jag älskade ju mitt arbete och hade kämpat hårt och länge för att nå dit. Men jag insåg att jag inte ville sitta på ett framtida äldreboende och ångra något jag hade kunnat göra men valde bort. Hellre då ångra att man var för våghalsig.
Hon sa upp sig för att satsa på tillvaron som frilansande kock och matkreatör. Under en period reste hon runt till företag och matmässor och gästspelade på andras restauranger, med sin koreansk-svenska prägel på maten. Ofta kom frågan: Men varför finns inte sådan här spännande mat på någon restaurang?
Efter hand mognade tanken att, tillsammans med maken, starta eget. Utrustade till tänderna med kalkyler och Powerpoints ansökte de om lån hos fyra banker för att starta restaurang. De fick ja av samtliga.
Det blev startskottet för restaurang Namu på Gamla Väster i Malmö. Namnet är koreanska och betyder träd, vilket påminner om hur Jennie Walldén har rötterna i Korea, men har vuxit upp och burit frukt i den svenska myllan.
Nyfikenheten var stor bland malmöiterna, och på öppningsdagen gick kön ut på gatan och sträckte sig runt hela Lilla Torg.
– Alla hade förvarnat att det skulle ta månader att etablera sig, men vi hade vansinnigt mycket att göra sedan dag ett. Det var helt fantastiskt att vi blev så väl mottagna.
Hon minns de första åren som både glädjefyllda och slitsamma. Svärmor fick flytta ner till Malmö för att kunna hjälpa småbarnsfamiljen med vardagslogistiken. Själv befann sig Jennie ofta på restaurangen från tio på förmiddagen fram till midnatt.
– Jag hade kunnat rulla ut ett liggunderlägg i personalrummet! Men så småningom insåg jag att jag måste backa och låta teamet ta eget ansvar. Det var jätteläskigt, eftersom restaurangen var så nära förknippad med mig som person.
Numera arbetar hon mestadels hemifrån, och kommer till restaurangen för att prova nya rätter och sätta vinmenyn. Hon har också lärt upp personalen om koreansk dryckestradition och matkultur, och pratat kimchi och fermentering.
– Men vår köksmästare Markus, som har en gedigen bakgrund från Michelinkrogar, var med från början och har hundra procent koll. Själv är jag mest en tyckare nuförtiden, säger hon och ler.
Parallellt med restaurangen arbetar Jennie Walldén med egna produkter, och senaste satsningen är en rad asiatiska såser och smaksättare under varumärket UMA.
– Jag har ju min bakgrund inom livsmedelsbranschen, så det är väldigt roligt att kunna jobba med det igen. Det blir ett sätt att få ännu fler att laga asiatiskt hemma och äta mer spännande i vardagen.
I dagarna kommer också en ny kokbok, den sjätte i ordningen, där hon delar med sig av smaker från sitt liv i Korea, Italien och Sverige.
– Det är det fina med mitt jobb, att jag får göra så mycket olika roliga grejer. Jag är så otroligt glad och stolt att jag fått den möjligheten, för man ska inte ta något för givet. Tacksamhet är ett bra ord och en bra egenskap.
Särskilt gillar hon mötet och kontakten med andra människor, både genom sociala medier och på stan. Ofta händer det att människor kommer fram och berättar att de uppskattar recepten eller vill ta en selfie ihop med Jennie Walldén.
– Så klart man blir glad! Enda gången det kan kännas lite jobbigt att bli igenkänd är när jag står halvnaken och byter om på stranden… Då får jag försöka skyla mig lite extra. Men annars är det faktiskt bara roligt.
– Jag vill gärna få människor att laga något utanför sin vanliga repertoar. Det finns för mycket gott man inte får missa!
Som utbildad sommelier är hon också noggrann med att kombinera mat och dryck på ett bra sätt.
3 röster om Jennie Walldén
Sandra Mastio
Vän och kollega
”Jennie är framför allt väldigt omtänksam och hon ser det bästa i folk. Vi träffades när vi hade barn på samma dagis, och det var faktiskt hon som uppmuntrade mig att vara med i Sveriges mästerkock. Vi har också ett gemensamt intresse för Italien och har semestrat där tillsammans. Jag älskar hennes smaker och kök. Ibland kan koreansk mat uppfattas som komplicerad, med mycket råvaror, men Jennie gör det hela åtkomligt och greppbart för alla. Följer man hennes recept så lyckas man!”
Titti Sahlback
Kompis från gymnasiet
”Jag har känt Jennie i över trettio år. Vi fann varandra på gymnasiet, Söderportskolan i Kristianstad, där vi läste italienska ihop. Sedan har vi bland annat åkt på språkresa till Frankrike. Jennie är en nyfiken, härlig och sprudlande energisk person som betyder mycket för mig. Vi är ett tjejgäng från gymnasiet som fortfarande träffas och Jennie har alltid varit bäst i gänget på att laga mat. Men hon uppskattar också att äta andras mat och hon har ännu inte tröttnat på min gamla köttfärssås.”
Markus Aujulay
Kock och jurymedlem i Sveriges mästerkock 2013
”Väldigt många amatörkockar kan bli förvirrade och nervösa när de ska tävla, men jag minns att Jennie var väldigt målmedveten. Hon hade självförtroende, var tydlig med vad hon ville och gick från klarhet till klarhet under tävlingarna. Det är otroligt roligt att se att det gått så bra för henne sedan dess, men jag är egentligen inte ett dugg förvånad. Hon har en oerhörd drivkraft. Det är härligt med folk som är kompromisslösa på ett ödmjukt sätt.”
Bli prenumerant
Få tre nummer av Magasinet Skåne i brevlådan för bara 199 kr!
Vårt nyhetsbrev
Glöm inte att prenumerera på Magasinet Skånes nyhetsbrev för att få relevanta uppdateringar och påminnelser.
Relaterat innehåll:
Charlotta Björk
Hoppar jag inte nu så kommer jag inte att göra det alls, tänkte tvåbarnsmamman Charlotta Björck. Så hon sa upp sig från vårdjobbet och tog sats. Hoppade upp på scen, in framför kameran och ut i svenskarnas tv-soffor. Efter sommaren väntar både lättsam revy och tungt polisdrama.
Marie Olsson Nylander
Jag vill leva nu, hela tiden och varje dag, säger Marie Olsson Nylander. För tio år sedan blev hon ”Husdrömmar-Marie” med svenska folket, sedan dess har tv-tittarna troget följt henne genom renoveringar, sjukdomar och relationskriser.
Adde Malmberg
Han är sjömansättlingen som blir sjösjuk till sjöss och alltid trivts bäst med Österlenstrand under fötterna – eller med en mick i handen på scen. Sveriges första stand up-komiker har stått i rampljuset i över fyrtio år. I sommar tar han sig an Fredriksdalsteatern, den här gången som manusförfattare och regissör av farsen Nötter.
Mischa Billing
Cyrano de Bergerac. Pinocchio. Tycho Brahe. Det behövs inte många fingrar för att räkna upp människor kända för sina näsor. Hos Mischa Billing är det inte bara hennes erkända näsa som är känslig. Det är även tungan, kroppen och själen.
