Maria Maunsbach
På jakt efter ärlighet
Maria Maunsbach drömde om att bli en världskänd magdansös i Kairo. Eller författare. Nu släpper hon sin fjärde roman, En magisk man.
Med ena benet i Höörs mylla och det andra på Möllan-Nobel i Malmö är hon sig själv: både bonnig och konstnärskulturell – och vägrar värdera det ena eller andra som bättre eller sämre.
av: HANNA WELIN foto: JOHAN BÄVMAN
Publicerad första gången: MAGASINET SKÅNE NR 5 2025
M
Maria Maunsbach väntar utanför en bar vid korsningen Nobelvägen-Sofielundsvägen i Malmö. Bakom henne tronar Södervärns vattentorn, på malmöitiska döpt till Kuken (Pitten förr i tiden) – och omnämnd i den allra första meningen i Maria Maunsbachs debutroman. Även korsningen där hon väntar har hon nyligen skrivit om, i en krönika i Svenska Dagbladet. I den berättar hon att hon undviker just den här platsen mellan klockan 15 och 16, för då infaller ”pappatimmen”. Timmen när en radda gamla ex brukar passera förbi med sina småttingar på väg hem från förskolan. Nu är klockan 16.
– Det är lugnt, det är ju sommarlov, så det är ingen större fara, säger Maria Maunsbach.
Hon skrattar, ett djupt och smittande kluckande, medan hon slår sig ner vid barens uteservering med en citruslemonad. Att prata otvunget om ex såväl som dejter, singelliv, tvåsamhet och sex är närmast en självklarhet för Maria Maunsbach. Det har hon gjort ända sedan dörren ut i offentligheten öppnades 2015. En bekant var programledare för det frispråkiga radioprogrammet Ligga med P3, och efter att ha varit med i deras panel blev hon headhuntad som programledare.
– Jag vet inte om jag var mer frispråkig än andra, hela min generation var ju sådan. Vi höll på med allt det där, feminism och sexualitet. Det var en attityd och en våg, en social rörelse. Vi var på väldigt gott humör där några år.
Första halvan av 2010-talet mottogs programmet väl. Men från 2015 och framåt började kritiken pyra, berättar hon.
Det var då vi kunde känna av trycket från det som skulle växa fram och vi nu är mitt uppe i, tio år senare. Klimatet vi har i samhället i dag, backlashen.
Maria Maunsbach
Ålder: 35 år
Familj: Stor och komplicerad
Bor: Lägenhet i Malmö
Gör: Författare och kulturskribent
Aktuell: Med romanen En magisk man och pjäsen En jättehärlig dag på Folkteatern Göteborg som har premiär 8 november
Hon hejdar sig och spricker upp i ett leende.
– Titta, där kommer ju faktiskt en pappa! säger hon och nickar mot övergångsstället där en man i beige kortbyxor och t-shirt kommer gående med sonen på axlarna.
Maria bor bara några kvarter bort och har hållit sig i trakterna runt Möllan och Nobeltorget ända sedan hon flyttade till Malmö för 13 år sedan. Här är hon självklar och hemma och kan dessutom hitta varenda tänkbar ingrediens till vad än hon vill baka och laga – matlagning är ett av hennes största intressen. Hon kan sina restauranger, krogar och hak, är inte rädd för att sticka ut och van vid att bli igenkänd. Och, hon kan de sociala koderna, på Möllan såväl som i de mer finkulturella salongerna.
– Men när jag först flyttade till stan visste jag inget. Bara att jag skulle flytta hit, för du måste nästan bo i en stad om du ska hålla på med kultur. Om du inte redan är etablerad förstås, då kan du flytta ut på landet och ha det gött. Men inte i uppstartsfasen.
Då, 2012, hade hon lagt ner tanken på en framtida karriär som magdansösstjärna. Men inte utan att först ha vågat satsa. Direkt efter gymnasiet tog hon sitt pick och pack och for ner till Kairo, magdansmeckat, för att plugga arabiska och ta lektioner av de riktiga proffsen.
– Det var fantastiskt. Mycket excentriskt. Och de här magdansstjärnorna lärde mig inte bara om dansen, de lärde mig också om skönhet och hur olika det kan definieras i olika kulturer.
Hemma i Skåne igen fortsatte hon att uppträda på bröllop och andra event och jobba som magdanslärare. Men det var den andra drömmen, den om att bli författare, som nu tog över. Hon flyttade till Svalöv för att gå skrivarlinjen på Fridhems folkhögskola och landade därefter i Malmö. Fem år senare hade hon lyckats, då släpptes debutromanen Bara ha roligt. Numera kan Maria leva på sitt skrivande, på böckerna, författarsamtalen, stipendierna och sina återkommande krönikor i Sydsvenskan och Svenska Dagbladet. Hon håller också skrivarkurser, två stycken i sommar, och till hösten sätts hennes första pjäs upp på Folkteatern i Göteborg, En jättehärlig dag.
»Jag vet inte om jag var mer frispråkig än andra, hela min generation var ju sådan.«
Annons:
Maria Maunsbach pluggade till socionom eftersom ”det ju brukar vara omöjligt att försörja sig som författare”. Men det kan Maria idag.
»Har man upplevt tidiga sorger, tror jag det finns en speciell livskunskap i en.«
– Det är lyxigt. Men mitt konstnärskap innebär förstås också att jag lever ett speciellt liv, annorlunda från folk runtomkring mig. Det är också ett ensamt jobb, i grunden.
Det stora genombrottet fick hon 2022, med boken Lucky Lada och jag. En roman som hämtat mycket från Marias egen uppväxt i Höör och även inspirerats av Fritiof Nilsson Piratens Bombi Bitt och jag.
– Varför håller ingen på med detta, med bonnigheten? tänkte jag. Mina första böcker handlade om relationer i urban medelklass, nu ville jag jobba mer ärligt med mitt ursprung. Jag söker ärlighet i blicken och i mitt konstnärskap.
Maria är uppvuxen i en villa i utkanten av mittskånska Höör med sin mamma, som är sjuksköterska, och sina två storebrorsor. Hennes pappa var läkare och en förhållandevis gammal far, som i dag bor på ålderdomshem. Relationen dem emellan har varit komplicerad, konstaterar hon. Pappan lider av bipolär sjukdom och har haft återkommande psykoser så länge hon kan minnas.
– Det var så klart inte lätt, men jag har försonats med det. Och min mamma är kanon, så på det viset har jag haft en trygg uppväxt.
Men när Maria var 16 år drabbades familjen av en tung tragedi. Hennes ena storebror dog, på grund av droger.
– Han var en ganska vanlig kille från Höör, men som liksom drabbades av den maskulina kulturen. Jag vet ganska många män som jag växte upp med, som har dött unga och på liknande sätt. Det är hemskt.
Förlusten och den tunga sorgen gjorde Maria ”gammal”, säger hon. Hon berövades de mer barnsliga erfarenheter hon annars skulle ha gjort under åren som följde.
– Har man upplevt tidiga sorger tror jag att det finns en speciell livskunskap i en. Samtidigt, min familj gjorde ett val: att passa på att ha roligt när man kan. Allvar, mörker och skratt är också tätt besläktade. Det är i skrattet man når in i det mörkaste.
Ibland, när hon träffar människor som har ett tryggt liv bakom sig, noterar hon att de kan uppleva småsaker som katastrofer. Att ha varit djupt nere i mörkret kan i bästa fall göra dig härdad – i värsta fall sjuk och destruktiv.
– Jag har haft tur som kunnat parera det där. Jag är härdad och kan se saker på ett annat sätt, så här är livet. Att ha sett olika människor och öden är dessutom jättevärdefullt för en författare, du får en blick på människan som du kan använda.
En man på cykel bromsar in vid uteserveringen och vänder sig mot Maria:
– Jag vill bara passa på att säga hej till Malmös mest kontemporära, bästa författare.
Maria brister ut i sitt kluckande skratt. Mannen vinkar glatt och trampar vidare längs gatan.
För omkring fem år sedan fixerades Marias blick på en annan man som kom cyklande just här. En man som hon skulle komma att älska men som numera är ett ex. Det är också den man, och relation, som ligger till grund för hennes nya roman: En magisk man. Därmed inte sagt att berättelsen är självbiografisk.
– Han som är inspirationen bakom vet förstås om boken, men det är noll procents chans att han kommer läsa den, säger hon och skrattar igen.
Matlagning är en av Marias stora passioner.
Annons:
”Malmö är verkligen en kanonsommarstad. Och jag älskar att bada på Kallis”, säger Maria Maunsbach.
En magisk man är en kärlekshistoria och ett porträtt av en före detta MMA-tävlande kille som jobbar som flyttgubbe, ”en typisk Malmöknegare”, säger Maria. Efter att ha skildrat bonniga brudar och skrivit ”kassa mansporträtt”, ville hon grotta ner sig i den här typen av man som kärleksobjekt.
– Jag tror att han är väldigt älskad av kvinnor. Mannen jag skriver om är också sexuellt begåvad och på det sättet trygg. Men han vågar inte släppa in hela vägen. Medan kvinnlig separatistisk kultur skolar in en i känslomässig närhet är män, om de inte fått det hemifrån, kvar i en ensam är stark-kultur.
Efter en kort tystnad tillägger hon:
– Jag har fattat att män är otroligt styrda av rädsla. Det gör att de isolerar sig, säger nej och har det där grova, kantiga sättet.
Maria själv är i dag singel. Men någon gång hoppas hon hitta en man som är ”rolig och bullrig”, precis som hon – och den kultur hon kommer ifrån. Men också en man med social flexibilitet, som både vill hänga med på vernissager och boksläpp och till fasterns grisgård utanför Oxie.
– Det handlar också om en slags grundläggande människosyn. De senaste åren har det blivit viktigt för mig att inte göra värdeskillnad på olika kulturella uttryck. De ska få samexistera, det är lika stort värde i det ena som det andra.
Det är länge sedan hon kände ett behov av att fjärma sig från sin bonniga bakgrund eller, för den delen, söka bekräftelse från personer med kulturellt kapital från innerstaden.
Numera har hon flera vänner och bekanta som flyttat till Höör. Det forna samhället har blivit en liten stad med sin stora inflyttning. Det finns rekoringar och ekologiska gårdar och i Tjörnarp serveras stenugnspizzor.
– Folk jag känner säger att Höör har blivit mycket new age, säger hon samtidigt som hon lossar den leopardmönstrade gummisnodden i håret och låter lockarna falla.
I dag, när ”internet är så invasivt som det är”, kanske det är annorlunda, men när hon själv växte upp på orten innebar det en särskild sorts frihet att vara barn och tonåring ute på vischan. Och en samhörighet och trygghet. Kulturellt menar hon också att det finns en skillnad mellan stad och land som fångas av ett uttryck, en beskrivning av landsbygdens människor: dåligt tal, god praktik.
– Samma person kan säga att den hatar alla invandrare men ändå vara bästa kompis med någon som är det, säger hon och konstaterar att samma uttryck, fast omvänt, passar in på en hel del stadsbor.
Själv är hon dock inte så sugen på att lämna stan för ett hus i vare sig Höör, en liten håla eller på landsbygden.
– Nej, men man ska aldrig säga aldrig.
Maria Maunsbach trivs där hon står, i ett par klacksandaler på Nobelvägen – med en ny roman på väg från tryckeriet.
”Min mamma vill komma på allt jag gör. När hon är där blir jag extra nervös, men hon förstår inte varför. Jag får nästan stoppa henne och försöka portionera ut det lite”, säger Maria.
Mitt Skåne
HÄR ÄTER JAG GÄRNA…
Konditoriet Al basha i Malmö.
”Deras baklava är verkligen jättegod, jag brukar välja pistasch. De har riktigt genuina, goda bakverk.”
Plats jag gärna besöker…
Wanås skulpturpark.
”Jag skulle också gärna lägga till att ta en picknick vid Ringsjön.”
HÄR HANDLAR JAG GÄRNA…
Mataffären Lucufood i Malmö.
”Det är den affär som är allra mest Malmö. Jag älskar att laga mat och här hittar du allt, bara en sådan sak som att de har alla sorters ris.”
»Män är otroligt styrda av rädsla och det gör att de isolerar sig.«
3 röster om Maria Maunsbach
Susanne Fatah
Vän, journalist och HR-strateg inom social hållbarhet.
“Maria är det närmaste ett geni jag har i mitt liv. En skrattande, skarpsynt virvelvind med blick för både det stora och det löjligt lilla. Vi möttes på radion via en chatt om flygande tårtor och har inte slutat gagga sedan dess. Kärlek, grannskvaller, marklyft, recept – allt blir bättre med Maria. Hon är den sortens vän man både skrattar med i magen och tänker med i hjärtat.”
Farshid Jalalvand
Skribent, författare samt mikrobiolog och medicinsk forskare. Och vän.
”Hon kombinerar ett väldigt rikt språk, ett precist och varmt, med en unik och nyfiken blick. Hon intresserar sig för många ämnen utanför den ’finkulturella fåran’ – MMA, magdans, kitsch, glesbygd. Om dessa ämnen skriver hon vackert, initierat, innovativt, på ett sätt som jag påstår är unikt i svensk offentlighet. Naturligtvis behärskar hon också mer klassiska ämnen – kärlek, begär, klass, identitet. Men hon gör det hela tiden med sin unika blick, en som är befriad från moralism och som inte konformerar till rådande ideal. Hon har dessutom ett öga för komedi och kan röra sig friktionsfritt mellan allvar och skoj.”
Conrad Luckett
Eventkoordinator och mångårig vän.
”Maria är en nära vän till mig och vi har även jobbat en hel del ihop med humorshower och annat. Vi lärde känna varandra på Fridhems folkhögskola när vi hamnade på samma fest. De spelade Avicii och ingen av oss trivdes riktigt på festen. Då gick vi till ett kök, släckte lamporna, drack ett billigt boxvin och satte på Mauro Scocco. Och blev vänner.”
Bli prenumerant
Få tre nummer av Magasinet Skåne i brevlådan för bara 199 kr!
Vårt nyhetsbrev
Glöm inte att prenumerera på Magasinet Skånes digitala nyhetsbrev.
Relaterat innehåll:
Claes Malmberg
Claes Malmberg lever fullt ut. Den glada göteborgaren har hittat hem i Skåne. Nu är han aktuell som senapsfabrikör i Spanska flugan i Helsingborg. Och trots att han har gått på smäll efter smäll i livet har han alltid ställt sig upp igen.
Siw Malmkvist
Landskronatösen Siw Malmkvist har sjungit på tio språk, haft 50 låtar på Svensktoppen, vunnit både svenska och tyska melodifestivalen och som första svensk tagit sig in på amerikanska Billboardlistan. En folkkär stjärna som inte är intresserad av vare sig glitter eller glamour men är stolt över att ha lärt sina barnbarn hjula.
Maja Ivarsson
Hon blev stor i Sverige genom att sjunga om USA. Och i år har rockdrottningen gått och blivit Mello. Men det hela är inte så konstigt som det låter, för det är i kontrasterna som Maja Ivarsson trivs allra bäst.
Marie Mandelmann
I snart 30 år har Marie Mandelmann bott på gården Djupadal. Hon har jämförts med både Moder Jord och Pippi Långstrump. Hon gör saker på sitt sätt och är inte rädd för att misslyckas, inte ens i tv-rutan, vilket har gjort henne folkkär. Men allt var så nära att aldrig hända.
