Olof Lundh

Uppsatserna i grundskolan blev slaktade och hans skrivande var länge behäftat med dåligt själv- förtroende. Men som 28-åring bestämde sig Olof Lundh för att bli journalist. Sedan dess har han granskat idrottens toppskikt och lågvattenmärken, och sett till att sporttvätt hamnat i nyordslistan.

av: KERSTIN WEMAN THORNELL WELIN  foto: JOHAN BÄVMAN

Publicerad första gången:  MAGASINET SKÅNE NR 3 2023

För Olof Lundh är Eleda Stadion en av många arbetsplatser, där han går in i journalistrollen och där känslorna hålls på lite avstånd.
Att stå i klacken på Landskrona IP är något helt annat. Där kan han uppleva den där euforin och bråddjupen som det innebär att vara ett troget fotbollsfan.

H

Han har kallats för Sveriges jobbigaste människa. Detta är dock inte det första intrycket man får när han anländer i taxi till Eleda Stadion i Malmö. Olof Lundh är varken kritisk eller enerverande, utan snarare lugn och vänlig. Han hälsar glatt på MFF:s kommunikationschef som släpper in oss på planen, och passar på att småprata om gräsmattans skick inför kommande drabbningar.

Olof Lundh kastar sig mellan uppdragen. Under gårdagen befann han sig i London för att bevaka mötet mellan Milan och Tottenham. I kväll ska han intervjua Ola Toivonen, nytillträdd assisterande sportchef för MFF, i sin podd Lundh på turné.
– Det är kul när det är inför publik. Man skärper till sig lite, säger han.

Att denne Lundapåg skulle bli firad sportjournalist med både Sverige och världen som arbetsfält var inget han kunde föreställa sig under uppväxtåren. Själv fick han inpräntat i sig att han inte kunde skriva.
– Mina uppsatser i skolan blev alltid slaktade. Jag fick veta att jag saknade fantasi och hade ful handstil. Det satte sig djupt.

Dessutom växte han upp i en akademisk familj som var ”kliniskt ointresserad av idrott”.
– Det var något man sysslade med för hälsans skull. I vår släkt fanns det läkare på längden och bredden och det var underförstått att man skulle satsa på någon slags akademisk karriär.

Men ibland är det små tillfälligheter som ritar om kartan och påverkar färdriktningen. Kanske var det när han, som sexåring, fick en present av pappas vän: ett svartvitt matchställ från Landskrona Bois.

Eller också var det några år senare, då han övertalade sin mamma att köpa en halsduk med Leeds Uniteds logga av en gatuförsäljare i London.
– Det är svårt att förklara. Det bara smyger sig in… Och har man en gång fått känna den där lyckan när ens lag vinner, så vill man uppleva den igen.

Olof Lundh

ÅLDER: 56 år
BOR:
I Stockholm. Kivik på sommaren.
FAMILJ: De två vuxna barnen Buster och Ragnhild.
Partnern Åsa
GÖR: Sportjournalist och författare
AKTUELL: Med pocketaktuella boken Templet i öknen,
med podden Lundh och som tävlande i frågetävlingen Alla mot alla,
där han vann förra säsongen

I hemstaden var handboll det naturliga valet, och visst spelade han i Lugi, men fotbollen hade en större dragningskraft. Olof och kompisarna spelade, tittade på Tipsextra eller drog till Klostergårdens IP för att se LBK spela. Men de högtidligaste stunderna tillbringade han på Landskrona IP, för att se favoritlaget Bois tampas med de gästande lagen.

När Olof Lundh var fjorton flyttade föräldrarna till Hel- singborg. Själv ville han stanna kvar i Lund, och blev därför inackorderad hos några goda vänner.
– Det var kanske inte det smartaste valet. I Lund var det mycket fester och mer alkohol än vad som var nyttigt. Jag tog inte skolan på allvar.

Efter studenten följde flera fladdriga och planlösa år. En kort sejour i lumpen, en längre resa ut i världen och därefter en djupdykning i Lunds krogliv där han drev både krogar och svartklubbar.

Under tiden läste han strökurser på universitetet, med inriktning mot historia, statsvetenskap och ekonomi. Men han hittade aldrig riktigt rätt.
– Länge tänkte jag: Ska jag söka till Handelshögskolan eller Journalisthögskolan? Ska jag bli rik eller ha det roligt?

Först i samband med fotbolls-VM sommaren 1994, när han var 28 år gammal, hade han bestämt sig. Ett gott resultat på högskoleprovet gav inträdesbiljetten till Journalisthögskolan i Stockholm.

När studenterna skulle göra praktik ville de flesta bli grävande reportrar – allra helst på SVT:s flaggskepp Striptease. På kvällstidningen Expressen fanns däremot en ledig plats och Olof Lundh sökte sig dit.
– Det var ett rätt tufft klimat. Redaktionen överproducerade material, så det var inte självklart att bli publicerad.

Och så var det ju det där med skrivandet: att det under hela uppväxten låste sig när han försökte få till en text.
– Men efter hand förstod jag att journalistisk också handlar om att ta kontakt, förstå samband…

»Det är klart att jag gjort människor besvikna.«

I tonåren hade Olof Lundh ett stående erbjudande från sin pappa att prenumerera på tidningen Teknikens Värld. Det fanns en from förhoppning om att sonen kanske ville bli ingenjör.
– Men jag läste hellre Expressens sportsidor. Redan som tioåring stack jag i väg och köpte tidningen för egna pengar.

»En del blir arga men har respekt för min roll som journalist. Andra dryper av förakt och ilska«

Som praktikant och vikarie placerades han på Expressens nöjesredaktion, och så småningom, efter några år på Göte- borgsposten, hamnade han på Expressens sportredaktion.

Hans speciella nisch som sportjournalist skulle bli det som sker utanför planen och bortom tv-kamerornas blickfång. I mars 2001 skulle Sveriges herrlandslag i fotboll möta Moldavien i en VM-kvalmatch. Olof Lundh åkte dit för att göra ett annorlunda reportage om ett av Europas fattigaste länder.
– Jag ville skriva om andra sidor av fotbollen än bara det som händer på planen. Jag växte ju upp i Lund på 70-talet, vilket var en rätt politisk tid, och jag tror att det har färgat mig.

Samtidigt blev han brutalt påmind om sin egen privilegierade position när han besökte sjukhus och barnhem i Moldavien. Att han egentligen bara haft tur som fötts i Sverige.
– De där dagarna i Moldavien gjorde ett jävla starkt intryck på mig. Telefonen på hotellet som ringde stup i ett, där en röst frågade: ”Do you want girl?” Det är den totala fattigdomen, som gör folk desperata och beredda att göra vad som helst för att överleva.

Resan resulterade i ett sex sidor långt reportage i sportbilagan som berättade om fattigdom, korruption, prostitution och inflation. Och Olof Lundh förstod att han hittat rätt. Det var detta han ville belysa som journalist: idrotten som en del av något större. Fotbollen som en spegel av samhället.

En del menar att sporten på senare år blivit alltmer korrumperad och förvriden. Att det fanns en tid, några decennier tillbaka, då allt var renhårigt och perfekt.
– Men baksidorna har ju alltid funnits. Redan på 1800-talet hade man problem inom fotbollen med folk som slogs, med riggade matcher och med oproportionerliga spelarlöner.

Möjligen har det blivit mer synligt tack vare seriösa sportjournalister som börjat gräva djupare för att se sammanhangen, resonerar han.

Själv har han dragit nytta av sina kunskaper i nationalekonomi, statsvetenskap och historia.

Men så var det ju det där med Sveriges jobbigaste människa. Det var journalistkollegan Lasse Anrell som gav honom detta tveksamma epitet.
– Äh, jag tar det lite som en fjäder i hatten. Han sa det trots allt i ett positivt sammanhang, säger Olof Lundh.

Anrell fortsätter nämligen: ”Han är värd all vår kärlek. Och alla journalistpriser.” Som journalist måste man helt enkelt vara lite jobbig, en blåslampa i rumpan på makthavare.
– Jag är absolut inte den ende, men ställer kanske de där besvärliga frågorna oftare än många andra. Jag är inte så rädd för att skapa dålig stämning i rummet.

Direkt efter en match, när tränare och spelare bara är till förfogande i ett fåtal minuter, finns det inte tid och möjlighet att nyansera och linda in frågorna.
– Jag måste ju ställa dem, för tittarna har rätt att få svar. En typisk situation uppstod under gårdagen, efter matchen mellan Tottenham och Milan.

Olof Lundh passade på att skjuta in en fråga om stjärnspelaren Harry Kanes framtid i klubben – något som uppenbarligen är ett känsligt ämne.
– Presskillen väste något till mig i direktsändning, och efteråt kom han tillbaka med en UEFA-nisse i släptåg. De var rätt sura på mig.

Genom åren har liknande envisa frågor fått en rad höjdare att mulna, från Lars Lagerbäcks kommentar (”Typiskt svenska journalister, ni söker alltid efter konflikt”) till Zlatan Ibrahimovićs mer direkta tilltal (”Olof, jag ska sätta på dig”).
– En del blir arga, men har ändå respekt för min roll som journalist. Andra dryper av förakt och ilska. När det gäller Zlatan måste man ha två tankar i huvudet samtidigt. Han är en fantastisk fotbollsspelare, men man måste ändå kunna ifrågasätta de starka krafter han har i omlopp runt sig.

Mitt Skåne

HÄR ÄTER JAG GÄRNA…

”Klostergatan i Lund har väldigt bra mat. Jag bor gärna på Grand i Lund när jag jobbar i Skåne och går då gärna till Klostergatan.”

HÄR HANDLAR JAG GÄRNA…

”När jag vill unna mig något åker jag till Orelunds gård, mellan Vitemölla och Kivik. De har det mest fantastiska frukt- och grönsaksutbud.
Deras tomater är helt makalösa. Där kan man också handla bröd från Olof Viktors.”

PLATS JAG GÄRNA BESÖKER…

”Kivik älskar jag. Som barn tillbringade vi somrarna i Baskemölla och numera hyr jag sedan många år ett litet sommarboende i Kiviks hamn. Där kan jag slappna av.”

Under sina snart trettio år som journalist kan Olof Lundh se hur yrket genomgått stora förändringar. Från papperstidningar och fasta deadlines, till en mer flytande produktion där reportrarna alltid är uppkopplade.
– Sedan har jag väl, för egen del, några jävla demoner inombords som jag måste hålla i gång hela tiden. Jag har svårt att bromsa när lokomotivet väl satts i rörelse. Det sitter rätt djupt i mig.

Han säger att rastlösheten är ett arv från uppväxten, med en far som jobbade sju dagar i veckan. Några av Olof Lundhs mest lästa texter handlar egentligen inte om idrott, utan om relationen till de nu bortgångna föräldrarna. Pappa Bengt, som pliktskyldigt grävde ner sig i arbete, och som hade förtvivlat svårt att möta sin tonårsson i djupare samtal.
– Min pappa var av en generation där män ofta inte pratade om känslor. Det blev att vi gradvis tappade kontakten.

Mamma Inger, som var familjens centralpunkt med sitt oändliga tålamod och engagemang, men som aldrig riktigt fick den bekräftelse och uppmärksamhet som hon förtjänade.

»Har man en gång fått känna den där lyckan när ens lag vinner,
så vill man uppleva den igen.«

Det är lätt att vara efterklok, konstaterar han. Att titta i backspegeln och se hur saker hade kunnat bli annorlunda. Det gäller också honom själv när han brottats med balansen mellan arbete och privatliv.
– Det är klart att jag gjort en del människor besvikna när jag jobbat så mycket. Jag lever inte längre tillsammans med mina barns mamma.

Samtidigt tror och hoppas han att han har en mer öppen och frispråkig relation till sina båda vuxna barn Buster och Ragnhild än vad han hade med sina egna föräldrar.

Med åren har Olof Lundh skaffat en stor skara tittare och lyssnare som följer honom i olika medier. Ibland får han kritik för sitt utseende, sina ordval eller den skånska dialekten.

En del går att avfärda. Annat sätter sig djupare. För några år sedan fick han ett mejl från en läsare: ”Tro inte att du är något, det är inte direkt Syrien du jobbar med, det är underhållningsindustrin.”
– Jag kan hålla med; att följa landslaget i fotboll är kanske inte livsavgörande. Det finns många andra journalister som gör större skillnad.

Men så påminner han sig om ett av sina stoltaste ögonblick som journalist, då han beskrev hur lilla Åsebro IF från Dalsland höll på att bli snuvat på en miljon kronor av storlaget IFK Göteborg i samband med en spelarövergång.

Uppmärksamheten ledde till att Åsebro ändå fick sina pengar och han blev inbjuden och varmt mottagen av den lilla föreningen.
– Då kände jag att min journalistik faktiskt kan påverka.

Olof Lundh menar att jobbet som sportjournalist blivit mer komplext. Själv skriver han gärna om idrottens ekonomiska aspekter.
– Man kan inte bara hålla sig till tävlingarna, när det finns så mycket annat som bör belysas.

På senare tid har hans skrivande väckt debatt långt utanför idrottskretsarna. I höstas kom hans bok Templet i öknen, om hur oljenationen Qatar lyckades få fotbolls-VM.

Olof Lundh menar att det är ett typiskt exempel på ”sporttvätt” – ett ord som gick rakt in på nyordslistan och som beskriver hur en arrangör försöker rentvå sitt rykte genom internationella idrottsevenemang. Hans bok innehåller också svidande kritik mot svensk handelspolitik.

Det var många som propagerade för att bojkotta VM. Men man glömmer lätt bort att ställa samma krav på resten av samhället, menar Olof Lundh.

Att Sverige borde sluta handla med Qatar, eller att svenskar borde låta bli att åka dit som turister.

– När jag började skriva boken insåg jag hur lite jag själv hade förstått av emiratets framfart och att vi journalister inte riktigt gjort vårt jobb fullt ut.

Själv skulle han önska att svensk idrottspolitik granskades hårdare, och att fler journalister tittade närmare på kopplingar till gängkriminalitet, riggade matcher och anmärkningsvärda spelarövergångar.

Men vill människor ens veta? För den som känner till allt spel bortom planen – är det möjligt att bara uppskatta en bra fotbollsmatch? Jodå, menar Olof Lundh. Det är två olika saker.
– Om man inte kan njuta när ens lag spelar, så kan man ju bara lägga ner allt som handlar bara om ren njutning. När jag ser Leeds spela, så släpper jag allt och ger mig hän.

3 röster om Olof Lundh

Patrik Ekwall

Vän och kollega
”Som journalist är Olof ju en jävla blodigel. Lite som en jobbig slitstark och rå mittfältare i fotboll som skäller på allt och alla – en sådan du älskar att ha i ditt lag, men inte gärna vill möta själv. Han är påläst och kan sina ämnen, inte minst fotbollens politik och idrottens ekonomi. Som person är han en väldigt lojal vän. Vi ses privat när det finns tid, oftast över en frukost eller lunch eller på olika sport-evenemang som vi bevakar. Han har varit ett fint stöd för mig under svåra tider jag haft privat, som när jag fick lämna TV4 och när min fru gick bort.”

Kattis Ahlström

Journalist oh barndomsvän
”Jag har ett väldigt stort hjärta för Olof. Vi gick i samma klass under hela grundskolan och tillhörde samma kompisgäng i Lund. Jag minns honom som snäll, busig och lite kaxig. Han hade en vinnarskalle och var väldigt skeptisk till auktoriteter redan då. Dessutom kunde han sport som ingen annan – han hade otrolig koll på fotboll. I dag fyller han en viktig funktion som sportjournalist, eftersom han är en person som vågar ta ställning och sticka ut hakan.”

TOMAS AXNÉR

Förbundskapten för svenska damlandslaget i handboll
”Energisk är ett ord som passar bra för Olof. Och jag skulle också kunna beskriva honom som ärlig och hårt arbetande. Olof växte upp i samma gäng som många duktiga handbollsspelare i Lund, så i de sammanhangen träffades vi. Sedan har vi båda jobbat som kommentatorer på TV4-sporten. Personer som Olof behövs inom sportjournalistiken eftersom han vågar ställa de obekväma frågorna. Det behövs alltid människor med integritet, även i den underhållningsbransch som sporten utgör.”

Bli prenumerant

Få tre nummer av Magasinet Skåne i brevlådan för bara 199 kr!

Vårt nyhetsbrev

Glöm inte att prenumerera på Magasinet Skånes nyhetsbrev för att få relevanta uppdateringar och påminnelser.

Relaterat innehåll:

Porträtt

Charlotta Björk

Hoppar jag inte nu så kommer jag inte att göra det alls, tänkte tvåbarnsmamman Charlotta Björck. Så hon sa upp sig från vårdjobbet och tog sats. Hoppade upp på scen, in framför kameran och ut i svenskarnas tv-soffor. Efter sommaren väntar både lättsam revy och tungt polisdrama.

Porträtt

Marie Olsson Nylander

Jag vill leva nu, hela tiden och varje dag, säger Marie Olsson Nylander. För tio år sedan blev hon ”Husdrömmar-Marie” med svenska folket, sedan dess har tv-tittarna troget följt henne genom renoveringar, sjukdomar och relationskriser.

Porträtt

Adde Malmberg

Han är sjömansättlingen som blir sjösjuk till sjöss och alltid trivts bäst med Österlenstrand under fötterna – eller med en mick i handen på scen. Sveriges första stand up-komiker har stått i rampljuset i över fyrtio år. I sommar tar han sig an Fredriksdalsteatern, den här gången som manusförfattare och regissör av farsen Nötter.

Porträtt

Mischa Billing

Cyrano de Bergerac. Pinocchio. Tycho Brahe. Det behövs inte många fingrar för att räkna upp människor kända för sina näsor. Hos Mischa Billing är det inte bara hennes erkända näsa som är känslig. Det är även tungan, kroppen och själen.