Han har kallats för Sveriges jobbigaste människa. Detta är dock inte det första intrycket man får när han anländer i taxi till Eleda Stadion i Malmö. Olof Lundh är varken kritisk eller enerverande, utan snarare lugn och vänlig. Han hälsar glatt på MFF:s kommunikationschef som släpper in oss på planen, och passar på att småprata om gräsmattans skick inför kommande drabbningar.

Olof Lundh kastar sig mellan uppdragen. Under gårdagen befann han sig i London för att bevaka mötet mellan Milan och Tottenham. I kväll ska han intervjua Ola Toivonen, nytillträdd assisterande sportchef för MFF, i sin podd Lundh på turné.
– Det är kul när det är inför publik. Man skärper till sig lite, säger han.

Att denne Lundapåg skulle bli firad sportjournalist med både Sverige och världen som arbetsfält var inget han kunde föreställa sig under uppväxtåren. Själv fick han inpräntat i sig att han inte kunde skriva.
– Mina uppsatser i skolan blev alltid slaktade. Jag fick veta att jag saknade fantasi och hade ful handstil. Det satte sig djupt.

Dessutom växte han upp i en akademisk familj som var ”kliniskt ointresserad av idrott”.
– Det var något man sysslade med för hälsans skull. I vår släkt fanns det läkare på längden och bredden och det var underförstått att man skulle satsa på någon slags akademisk karriär.

Men ibland är det små tillfälligheter som ritar om kartan och påverkar färdriktningen. Kanske var det när han, som sexåring, fick en present av pappas vän: ett svartvitt matchställ från Landskrona Bois.

Eller också var det några år senare, då han övertalade sin mamma att köpa en halsduk med Leeds Uniteds logga av en gatuförsäljare i London.
– Det är svårt att förklara. Det bara smyger sig in… Och har man en gång fått känna den där lyckan när ens lag vinner, så vill man uppleva den igen.

Det är lätt att vara efterklok, konstaterar han. Att titta i backspegeln och se hur saker hade kunnat bli annorlunda. Det gäller också honom själv när han brottats med balansen mellan arbete och privatliv.
– Det är klart att jag gjort en del människor besvikna när jag jobbat så mycket. Jag lever inte längre tillsammans med mina barns mamma.

Samtidigt tror och hoppas han att han har en mer öppen och frispråkig relation till sina båda vuxna barn Buster och Ragnhild än vad han hade med sina egna föräldrar.

Med åren har Olof Lundh skaffat en stor skara tittare och lyssnare som följer honom i olika medier. Ibland får han kritik för sitt utseende, sina ordval eller den skånska dialekten.

En del går att avfärda. Annat sätter sig djupare. För några år sedan fick han ett mejl från en läsare: ”Tro inte att du är något, det är inte direkt Syrien du jobbar med, det är underhållningsindustrin.”
– Jag kan hålla med; att följa landslaget i fotboll är kanske inte livsavgörande. Det finns många andra journalister som gör större skillnad.

Men så påminner han sig om ett av sina stoltaste ögonblick som journalist, då han beskrev hur lilla Åsebro IF från Dalsland höll på att bli snuvat på en miljon kronor av storlaget IFK Göteborg i samband med en spelarövergång.

Uppmärksamheten ledde till att Åsebro ändå fick sina pengar och han blev inbjuden och varmt mottagen av den lilla föreningen.
– Då kände jag att min journalistik faktiskt kan påverka.

På senare tid har hans skrivande väckt debatt långt utanför idrottskretsarna. I höstas kom hans bok Templet i öknen, om hur oljenationen Qatar lyckades få fotbolls-VM.

Olof Lundh menar att det är ett typiskt exempel på ”sporttvätt” – ett ord som gick rakt in på nyordslistan och som beskriver hur en arrangör försöker rentvå sitt rykte genom internationella idrottsevenemang. Hans bok innehåller också svidande kritik mot svensk handelspolitik.

Det var många som propagerade för att bojkotta VM. Men man glömmer lätt bort att ställa samma krav på resten av samhället, menar Olof Lundh.

Att Sverige borde sluta handla med Qatar, eller att svenskar borde låta bli att åka dit som turister.