Per Lasson
En kameleont på scenen
Det är svårt att få jobb och dåligt betalt, varnade pappa. Ändå valde Per Lasson att följa sin längtan att bli skådespelare. Efter två decennier på teaterscenen blev han Jesse i Tunna blå linjen, en trygg och urskånsk polis som avväpnar aggressiva angrepp med ord som ”snackepåse”.
av: KERSTIN WEMAN THORNELL foto: JOHAN BÄVMAN
Publicerad första gången: MAGASINET SKÅNE NR 1 2024
H
Två unga killar i fotbollskläder stannar till med cyklarna utanför Söderkullaskolan. När de förstår att skolgården för tillfället är inspelningsplats för tv-serien Tunna blå linjen blir de ivriga.
– Coolt! Jag har sett alla avsnitt. Och jag har gått på den här skolan, säger en av dem.
Killarna är inte ensamma om att känna igen sig i tv-seriens olika miljöer. De flesta Malmöbor kan pejla in de gator och platser som poliserna rör sig på.
I dag har alltså något dramatiskt skett inne i högstadieskolan på Söderkulla. Snart ska skådespelaren Per Lasson träda in i rollen som gruppchefen Jesse, som på sin lite släpiga skånska försöker styra upp situationen.
De två första inspelningsdagarna var regniga och gråtrista, men nu lyser en skygg vintersol upp höghusfasaderna runt skolan.
– Jag tycker att serien lyckats fånga många av Malmös fina sidor. Det enda är vädret … Malmö är jättefint på våren, sommaren och hösten. Och så börjar vi spela in nu, när Öresundskylan drar in.
Men publiken tycks inte bli avskräckt av gråskalorna. Seriens två tidigare säsonger hade skyhöga tittarsiffror och tv-tittarna väntar nu otåligt på att få se hur det går för Jesse och hans kollegor – såväl i jobbet som i privatlivet.
– Det är jättekul att få dra i gång igen. Och kul att få komma hem till Malmö.
Per Lasson
ÅLDER: 52 år
BOR: Stockholm
YRKE: Skådespelare
FAMILJ: Åsa och barnen Esther 18 år och Walter 14 år
AKTUELL: Som Jesse i tredje säsongen av Tunna blå linjen, som rövare Sturkas i den kommande serien Ronja Rövardotter
Redan i tidig ålder fanns en fascination för film. Kanske var det pappas prat om Polanski som bidrog till att äldste sonen ofta satt som fastnaglad vid tv:n.
– Tänk att få träda in i en helt annan värld i en timme och 45 minuter. Filmen är en emotionell upplevelse, en tripp där man får både gråta och skratta.
Höjdpunkten var att få se en riktigt bra skräckfilm.
– Jag var skiträdd, men kunde inte låta bli att titta. Det var den där känslan, att bli skrämd och sedan lättad.
Per Lasson var äldst av fem bröder, och visst fick han ibland hjälpa till med att hacka betor, ta hand om djuren eller måla porten till logen. Men så snart grundskolan var avklarad flyttade han in till Ystad för att gå naturvetenskaplig linje på gymnasiet.
– Jag hade egentligen lätt för mig i skolan, men var inte så van vid att plugga och göra läxor. Att bo inackorderad gjorde väl inte saken enklare. Nu skulle jag plötsligt sitta och räkna ut molmassa. Det gick så där.
Desto mer tid lade han på musiken. Han var frontfigur i syntbandet The Face som hade spelningar runtom i Skåne. Per Lasson plockar fram mobilen och visar ett foto på en allvarlig ung kille med dubbel tuppkam och kolsvart kajal.
»Jag har alltid lockats av det kameleontiga.«
– Det var inte så kul att stå och skrika på människor, men för mig blev det som att spela en roll. Jag var egentligen inte tillräckligt tuff, så därför försökte jag ta i lite extra.
Särskilt gillade han de tillfällen då de iscensatte övningar. Per Lasson tog gärna rollen som besvärlig slagskämpe eller självmordskandidat på väg att hoppa från en bro.
Skådespeleriet var helt enkelt något som lockade och passade honom. Ett tag stod han och tvekade mellan juristlinjen i Uppsala och utbildningen i Drama-teater-film i Lund. Mellan prestigen och lusten. Han valde den senare.
– Jag minns samtalet med farsan, när han sa: ”Du vet att det kan vara svårt att frilansa som skådespelare. Det är svårt att få jobb och dåligt betalt.” Men detta var något jag var tvungen att göra. Jag ville inte ångra mitt yrkesval som bitter femtioåring.
Och när han väl bestämt sig, så satsade han allt. Allra helst ville han stå framför kameran, men han insåg att han i så fall behövde ta omvägen via scenen. Parallellt med studierna i Lund sökte han upp amatörteatrar. När han inte själv stod på scenen arbetade han med ljud och scenografi, eller satt och närstuderade de professionella skådespelarna.
Slutmålet var att komma in på teaterhögskolan. Samtidigt kunde han skämmas lite över sina högtflygande drömmar – särskilt när han mötte bekanta i hans egen ålder.
– Jag fick bara känslan av att de himlade med ögonen och tänkte ”Skådespelare!? Vem tror han att han är!?”.
Och när han väl blivit antagen på teaterhögskolan i Malmö så fick han ibland påminna sig själv om att han, bland tusen sökande, faktiskt lyckats knipa en av de tolv eftertraktade platserna.
– Jag och mina klasskamrater kom in just för att vi var bra. Men på teaterhögskolan fokuserar man på det dåliga också och då är det lätt att glömma varför man kom in.
Han betonar att skådespeleri inte alltid handlar om lust, instinkt eller känsla.
– Det är ingen magisk ande som kommer ner och fyller mig, utan i grunden handlar det om en träning och ett hantverk. Och att kunna plocka fram detta, inte bara på premiären, utan också inför föreställning nummer tjugotre.
Mitt Skåne
HÄR ÄTER JAG…
”När jag är i Malmö blir det falafelrulle med halloumi nästan varannan dag. Senast på Yalla Yalla på Bergsgatan, men det finns också bra falafel borta vid Värnhem. Barnen gillar det också – det är något helt annorlunda än i Stockholm.”
HÄR HANDLAR JAG GÄRNA…
”I östeuropeiska mataffärer. Det finns ett par bra polska butiker på Möllan där jag kan köpa rökt flätad ost, surkål och inlagd saltgurka.”
PLATS JAG GÄRNA BESÖKER…
”Malmö Stadion. Jag är MFF:are medan mina barn är hammarbyare. Tur att Malmö brukar vinna… Annars kuststräckan mellan Löderups strandbad och Mälarhusen. Det var där jag växte upp, men som vuxen uppskattar jag det på ett annat sätt.”
Efter utbildningen hade han förhoppningar om att kunna flytta till Köpenhamn och lära sig danska. Planen var att få medverka i Lars von Triers Dogmafilmer som var kokheta i början av 2000-talet.
Det blev inte så. Ett erbjudande från Unga Dramaten i Stockholm gjorde att flytten i stället gick norrut, till huvudstaden. Därefter arbetade han på Stockholms Stadsteater. Sedan blev det några år vid Malmö Stadsteater och Östgötateatern.
– Jag lärde mig att uppskatta teatern. Det blev en jävla kick att stå på scenen och styra reaktionerna hos publiken. De sitter framåtlutade och följer varje rörelse du gör, vi andas tillsammans.
I vissa perioder har han kastat sig mellan fars, drama och barnteater.
– Jag har alltid lockats av det kameleontiga. Det blir som att gå till ett nytt jobb varje gång. Då känner jag mig väldigt lyckligt lottad.
Samtidigt fanns alltjämt en längtan till filmen, och i perioder lade han mycket tid och kraft på att provfilma inför olika roller.
» Jesse är en otroligt tacksam roll. Han är inte perfekt, men vill och försöker verkligen. «
Han beskriver hur livet och prioriteringarna blev annorlunda när han blev pappa. Självmedvetenheten släppte taget – det fanns ett litet knyte därhemma som var viktigare än allt annat.
– Plötsligt var jag i första hand pappa. Då blev jag också bättre som skådespelare. Kanske bättre över huvud taget.
Genom åren blev det en del mindre roller i tv-serier, men det stora publika genombrottet kom i januari 2021, då första avsnittet av Tunna blå linjen visades på SVT.
– Hela förutsättningen var ju att skådespelarna inte skulle vara alltför kända hos den breda tv-publiken, för då hade deras persona stått i vägen för jobbet.
Själv plockade han upp rollfiguren Jesse och gjorde honom till sin.
– Det är en otroligt tacksam roll. Han är inte perfekt, men vill och försöker verkligen.
Om han är lik Jesse? Jodå, ganska. Per Lasson beskriver sig som en rätt behärskad person. Samtidigt besitter Jesse ett nästan överjordiskt lugn. Han minns en scen då han skulle bita ihop medan en person skrek ”snutfitta” rakt i örat.
– Poliser ska ju arbeta lågaffektivt och undvika att eskalera situationen. Jesse hade nog tänkt att det bara var en snackepåse. Men för min del tog det 20–30 minuter innan kroppen hade lugnat ner sig – trots att jag ju visste att det bara var på låtsas!
Samtidigt har rollfiguren Jesse ett brett känsloregister, och Per Lasson har fått många scener på sig att utveckla hans personlighet.
– Det är en ynnest att få variera sig, att få vara inkonsekvent. För det är ju sådan man är i verkliga livet. Man växlar kroppsspråk och röst beroende på vem man pratar med.
Per Lasson tror och hoppas att tredje säsongen av Tunna blå linjen ska bli lika uppskattad som de tidigare två. ”Vi är många som investerat mycket i den här serien, så vi vill verkligen vara så bra som möjligt. Då kan man inte bara köra på slentrian eller nöja sig med något halvbra.”
Han berättar att han under sina år som skådespelare oftast använt en neutral rikssvensk dialekt på scen och framför kameran. Men så fort arbetsdagen varit slut har han växlat över till skånska. Därhemma är familjen van vid hans skorrande diftonger, och tonårssonen har blivit riktigt bra på att imitera honom.
– På teaterhögskolan blev vi aldrig tillsagda att använda det ena eller det andra. Däremot uppmanades vi att vara medvetna om våra val och vad dialekten signalerade.
När han använder rikssvenska har han ibland uppfattats som saklig och rentav en smula osympatisk.
– Men med skånskan uppfattas jag plötsligt som gemytlig och hygglig. Det hjälper inte att jag försöker förklara att jag är samma person, att det egentligen bara handlar om att uttala orden annorlunda.
Även om hans rollfigur Jesse fått stor uppmärksamhet, är han noggrann med att lyfta fram och lovorda hela gänget bakom Tunna blå linjen. Han beskriver engagemanget och generositeten som råder vid inspelningarna.
En trygghet är också att det alltid finns riktiga poliser på plats som rådgivare och statister. Om scenerna ska vara trovärdiga är det viktigt att detaljerna stämmer.
– Att poliserna känner igen sig i sin vardag – det är ett oerhört gott betyg. Det visar att vi gör rätt.
Men även om Per Lasson fått ordentliga inblickar i polisens arbete, hade han inte kunnat tänka sig detta yrke för egen del. Åtminstone inte som yttre befäl.
– Det är ett jävla svårt jobb. Det förutsätter att man är oerhört på det klara med sig själv och sina värderingar. Jag är full av beundran för dem som fixar det.
För Per Lassons del har Tunna blå linjen öppnat flera nya dörrar. Mellan andra och tredje säsongen har han låtit hår och skägg växa för att kunna ta sig an rollen som Sturkas, rövare i Mattisborgen, i den kommande serien om Ronja Rövardotter. Även här har han fått tillfälle att använda sin skånska dialekt.
– Jag gillar verkligen tanken att rövarna kommer överallt ifrån, och hamnar i Mattisskogen där de finner en fristad.
Per Lasson njöt av att få resa runt i Sverige och spela in scener på en rad spektakulära platser.
– Att rida med ringbrynja och armborst i skogen – check på den.
Själv hoppas han på fler och större filmprojekt framöver. Varför inte en internationell skräckfilm? Eller en komedi? (”Jag är bra på att spela korkad”.)
Men först. Per Lasson har nu fått på sig vapenbältet och knäpper det noggrant runt låret. Hörsnäckan är på plats i örat. Med ens är han Jesse. Polisen som är beredd att rusa framåt när andra flyr, som ställer sig i vägen med sin egen kropp. Men som förhoppningsvis också har förmåga att kliva in i aulan på Söderkullaskolan och lugna ner ett gäng upprörda föräldrar.
3 röster om Per Lasson
OSCAR TÖRINGE
Skådespelare och poliskollega i Tunna blå linjen
”Jag minns när vi möttes första gången. Det var på ett fik i Stockholm och vi skulle prata om den kommande serien Tunna blå linjen. Per var väldigt varm och leende – han bidrog med många tankar och idéer. I samband med inspelning har vi kommit att tillbringa väldigt mycket tid tillsammans och i sådana lägen är Per en jättefin kollega. Vi hittar också på saker tillsammans mellan inspelningarna, som att gå och se på fotboll.”
LISA ERICSTAM
Chefsproducent på Malmö Stadsteater
”Vi träffades sommaren 1998 då vi båda jobbade på Yngsjö sommarteater. För oss båda var det ett av våra första teaterjobb och det var en väldigt intensiv period. Efter det jobbade vi ihop på Malmö Stadsteater. Per är en otroligt bra skådespelare som på scenen har gjort allt från Romeo och Julia till komedier och familjeföreställningar. Han är rolig, oneurotisk och lätt att jobba med. En jättefin kollega.”
Sanna Lenken
Regissör, Tunna blå linjen
”Per är en pratglad och varm skåning med ett stort hjärta. Han har en naturlighet som genomsyrar hans skådespeleri. Hans mjuka sätt och sårbarhet är en fin kontrast till det tuffa polisyrket och rollen som yttre befäl. Pers roll som Jesse blev väldigt älskad och jag tror att många kunnat identifiera sig med honom. Han försöker handla på ett rätt och riktigt sätt som människa, pappa och polis, men ibland blir det fel. Så som det blir för oss alla i livet då och då.”
Bli prenumerant
Få tre nummer av Magasinet Skåne i brevlådan för bara 199 kr!
Vårt nyhetsbrev
Glöm inte att prenumerera på Magasinet Skånes nyhetsbrev för att få relevanta uppdateringar och påminnelser.
Relaterat innehåll:
Charlotta Björk
Hoppar jag inte nu så kommer jag inte att göra det alls, tänkte tvåbarnsmamman Charlotta Björck. Så hon sa upp sig från vårdjobbet och tog sats. Hoppade upp på scen, in framför kameran och ut i svenskarnas tv-soffor. Efter sommaren väntar både lättsam revy och tungt polisdrama.
Marie Olsson Nylander
Jag vill leva nu, hela tiden och varje dag, säger Marie Olsson Nylander. För tio år sedan blev hon ”Husdrömmar-Marie” med svenska folket, sedan dess har tv-tittarna troget följt henne genom renoveringar, sjukdomar och relationskriser.
Adde Malmberg
Han är sjömansättlingen som blir sjösjuk till sjöss och alltid trivts bäst med Österlenstrand under fötterna – eller med en mick i handen på scen. Sveriges första stand up-komiker har stått i rampljuset i över fyrtio år. I sommar tar han sig an Fredriksdalsteatern, den här gången som manusförfattare och regissör av farsen Nötter.
Mischa Billing
Cyrano de Bergerac. Pinocchio. Tycho Brahe. Det behövs inte många fingrar för att räkna upp människor kända för sina näsor. Hos Mischa Billing är det inte bara hennes erkända näsa som är känslig. Det är även tungan, kroppen och själen.
