Rolf Lassgård

Spelar för livet

Butter radhusgranne, transsexuell präst eller operaälskande kommissarie. Oavsett vilken roll han väljer så verkar Rolf Lassgård ha en inmutad plats i publikens hjärtan. Och visst lever han för skådespeleriet och för mötet med publiken. Men förra året flyttade han söderut för att få uppleva Skånevinter och ensamhet.

av: KERSTIN WEMAN THORNELL  foto: JOHAN BÄVMAN

– Jag är väldigt glad att jag hamnade här i Skåne. Men i sommar hoppas jag också kunna åka upp till Jämtland och fiska tillsammans med min son, och hälsa på morsan också.

E

En pimpad EPA-traktor släpar sig genom kurvan vid infarten till samhället. Från passagerarsätet lutar sig en yngling halvvägs ut genom fönstret, och viftar vilt med armarna.
– Tjena Roffe! hojtar han.

Rolf Lassgård sneglar och ler, nästan lite förläget, innan han åter vänder blicken mot fotografens kameraglugg.

Han är tjenis med många här. Småpratar med ägaren på lunchstället, hälsar på förbipasserande. Själv beskriver han sig som jämtlänningen som en gång i tiden lämnade Skåne, men som kom tillbaka.

Allra första stegen på skånsk mark tog han i maj 1975. Rolf Lassgård, 20 år gammal, hade rest ner från Östersund för att göra intagningsproven till Statens scenskola i Malmö. Hemma i Jämtland hade vårvintern just börjat släppa taget. I Skåne stod sommaren redan för dörren.
– Men jag upplevde Malmö som grå och tung, och längtade hem. Dessutom verkade många av de andra sökande så rutinerade. Några kom från Stockholm, och hade redan jobbat med kända skådespelare.

Själv hade han glidit in i teatervärlden av en slump. Det började med en tålmodig fröken i grundskolan, som lät skoltrötte Rolf skriva små sketcher och pjäser till roliga timmen. En av de större uppsättningarna, som visades för hela skolan, handlade om taffliga tjuvar som älskade fläskpannkaka.

Rolf Lassgård

NAMN: Rolf Lassgård efter Lassgård
i byn Nordeåsen i Jämtland
ÅLDER: 67 år
FAMILJ: De tre vuxna barnen Ida,
Hanne och Anton. Tre barnbarn
BOR: i hus i östra Skåne
MERITER I URVAL: Kommande premiärer på
filmerna Kärleksbevis och Andra akten.
Till vintern kommer filmatiseringen av Kerstin Ekmans
Händelser vid vatten på SVT.

Därefter kom han med i en amatörteatergrupp som drevs i form av en studiecirkel. Ett gäng entusiaster träffades i källaren till hans gamla skola och byggde scenografi och repade in repliker.

Nu eller aldrig. Provar jag inte detta kan jag ångra mig resten av livet.

Men den riktiga gnistan tändes när en internationell teatergrupp kom till trakten och slog sig ner i Lit. En av medlemmarna uppmuntrade Rolf att dra ner till Malmö och prova scenskolan efter lumpen.
– Mina föräldrar var inte så förtjusta. Att spela teater var väl inget riktigt jobb?! Men själv tänkte jag: ”Nu eller aldrig. Provar jag inte detta kan jag ångra mig resten av livet.

Den högreste jämtlänningen gick vidare från första antagningsprovet, till andra och till tredje. Han minns glädjen och förvåningen när han hälsades välkommen som elev på scenskolan. Den tillfälligt lånade lägenheten fick ersättas med ett mer permanent boende.
– Malmö var en helt annan stad än i dag. På Lilla torg fanns ett konditori som stängde klockan tre på lördagseftermiddagarna. Det blev mest att vi hängde på puben Bullen, som blev en mötesplats för skådespelare och andra kulturarbetare.

Redan första sommarlovet erbjöds han en mindre roll i Skånska Teaterns sommaruppsättning i Landskrona.
– Det var en dröm. Det var ju till teatern jag ville.

»Mina föräldrar var inte så förtjusta. Att spela teater var väl inget riktigt jobb.«

– Jag har blivit lite bortskämd med att få göra så otroligt spännande karaktärer.
Plötsligt dyker en Ove upp. Eller en Marianne, säger Rolf Lassgård.

Det var där han fortsatte efter examen, som Puck i succén och långköraren En midsommar nattsdröm på citadellet I Landskrona.Det var också där han träffade sin blivande fru Birgitta.

Men efter ett par år flyttade de norrut, till Gävle. Här skulle ett gäng från Skånska Teatern och Angereds Teater tillsammans dra i gång Folk teatern Gävleborg, och Rolf Lassgård kom att bli en av de drivande krafterna under många år.

Han blev välkänd på regionens scener under 80-talet. Rikskänd blev han ett par år in på 1990-talet, som Tjaffo i filmen Min store tjocke far . En roll som gav honom en första guldbagge. Sedan dess har tv- och biopubliken sett honom gestalta Kurt, Ove, Marianne, Gunvald Larsson..
– Det har funnits många roller som jag verk ligen tyckt om. De blir som vänner. Och det är nästan omöjligt att sortera ut vilka vänner man tycker bäst om.

Han medger dock att en del har etsat sig fast djupare i kroppen än andra. I rollen som den storvuxna mamman Edna Turnblad i musikalen Hairspray fick han jobba hårt för att förändra kroppsspråket. Hållningen blev annorlunda, benen sattes tätare ihop. Det påverkade honom också utanför jobbet.

– När jag stod och väntade vid ett övergångs ställe, nog fan kröp ena knät upp tätt längs andra benet. Eller också smög en hand upp mot halsgropen för att pilla på ett osynligt halsband.

Egna erfarenheter kan bidra till en klangbot ten i rolltolkningarna. För ett par år sedan hade filmen Min pappa Marianne premiär, där Rolf Lassgård spelar en präst som efter ett långt yrkes- och familjeliv kommer ut som transperson.
– Ja… När är rätt tillfälle att avslöja en hemlighet?

Det är något han själv funderat en del över. Familjen Lassgårds hemlighet kom upp i ljuset när han var trettio år gammal. Hans mamma berättade då att Rolf har en annan biologisk pappa än den man han vuxit upp med och kallat för pappa under alla år.
– Jag vet inte varför hon valde att berätta just då. Hon hade nog letat rätt tidpunkt under hela min uppväxt. Men detta var inget man pratade om under femtio- och sextiotalen.

När han äntligen fick veta blev han varken ledsen eller arg. Reaktionen var snarare ett ”Jaha, då förstår jag”. En kväll fick han höra att hans biologiska pappa befann sig på teatern för att se hans föreställning. Rolf
bestämde sig för att gå ut i foajén och hälsa.

»Det har varit många roller som jag verkligen tyckt om. De blir som vänner.«

– Jag hade aldrig sett honom, inte ens på bild. Men när jag fick syn på honom var det som: ”Där är du ju! Hej!”Jag var som en kopia av honom.

Att bjuda in en vilt främmande person, om än med nära biologiska band, var enklare än väntat. Familjerna kom väl överens och Rolfs biologiska pappa såg till att bli en närvarande farfar för sina nyfunna barnbarn. Far och son har alltjämt god kontakt och pratar ofta i telefon.
– Kanske hade det varit bra att gå i terapi och bearbeta det här. Men jag vet inte om jag haft så stort behov. Det tomrum som kanske uppstått av detta kan jag nog dra nytta av i mitt jobb…

Hans roller kan sinsemellan uppfattas som ganska olika. I ena filmen är han en kolerisk radhusgranne, i nästa ger han sin röst åt världens snällaste och starkaste björn. Ändå menar han att de olika karaktärerna har ett gemensamt fundament.
– Det är att den som kanske ser ut att vara stor och stark också kan vara sårbar. När en sådan person bryter ihop så blir det en så tydlig växling mellan det stora och det lilla. Och långt där inne finns alltid ett hjärta.

Han beskriver det som en slags obändig livs kraft, och refererar till Peps Persson som sjöng om hur han spelade för livet, för alla människor och för allt som växer.
– Det vill jag också göra, spela för livet.

För livets skull, men samtidigt inför publikens ögon. Som skådespelare har kontakten med teaterpubliken känts berikande. Men sedan finns de där andra mötena, som är mindre givande.
– Att ständigt bli igenkänd, och behöva ställa upp på selfies tillsammans med främmande människor, eller att få höra ”Vad var det nu du hette igen?”. Det där har jag försökt fly litegrann.

Han har alltid bott utanför händelsernas centrum. I Gävle var han ingen främling eller kändis; Gävleborna hade sett honom handla och dra barnvagn. Men bland utomstående och proffstyckare har det varit svårt att undvika påfrestande blickar och bedömningar.
– Ett tag märkte jag att jag började påverkas av vad andra tyckte, och det blev inte så skoj längre. Jag började känna att min inre drivkraft, det där ljuset i bröstet, nästan var på väg att slockna. Och ljuset ska man vara rädd om.

Mitt Skåne

HÄR HANDLAR JAG GÄRNA…

Tolånga 17 är en fantastisk gårdsbutik utanför Sjöbo. De har fint kött som jag gärna tillagar. Jag var kock i lumpen och lärde mig att laga mat för tvåhundra personer i ett fältkök.”

HÄR ÄTER JAG GÄRNA…

Stationen i Lövestad. Jag brukar inte springa på restauranger, men där trivs jag. De drog i gång för inte så länge sedan och har lyckats att sätta ihop en väldigt bra meny.”

PLATS JAG GÄRNA BESÖKER…

Favoritbadstranden vid Ravlunda skjutfält. Där har vi varit otroligt mycket genom åren. Man får nästan maka på djuren för att ta sig dit – lammen lägger sig precis vid bilens kofångare. Men på senare år har husbilarna blivit allt fler, så ofta är det lite för mycket folk.”

Kärleken till Skåne är något som växt fram de senaste åren, berättar Rolf Lassgård. När han som ny scenskoleelev kom till Malmö på 80-talet var staden grå och tung.

Han bestämde sig för att ta en välbehövlig timeout under ett år. Han deltog i stället i ett forskningsprojekt i teaterteori, där han fick dela med sig av skådespeleriet, men utan publik.

– Det gav mig modet att så småningom hoppa in i nya projekt. Men jag hade också lärt mig att hädanefter välja projekt noggrant. Skulle det misslyckas, så måste det åtminstone vara värt jobbet.

Ovissheten brukar komma i alla fall, någon gång i varje projekt.
– När jag tackar ja tänker jag alltid: ”Gud vad roligt!” Men efter en tid kommer tanken: ”Hur i helvete ska jag klara detta?” Då känner jag mig som Bambi på hal is. Det är egentligen inte så dumt, för då skärper man sig. Det kan bli farligt om man blir så säker att man bara går på rutin.

Fortfarande, efter 45 år som professionell skådespelare, ser han till att ta vara på de där glimrande stunderna.
– Det finns gyllene moment som man upplever tillsammans med en medspelare, när tid och rum bara försvinner. När man tar leken på fullständigt allvar.

Senast det inträffade var alldeles nyligen, med Livia Millhagen i Richard Hoberts Kärleksbevis som spelats in på Österlen under våren. Historien kretsar kring Thomas och Marie, som träffas för att tömma och sälja det gemensamma sommarhuset efter en skilsmässa. Men det som var tänkt som ett praktiskt och civiliserat avslut växlar snart över i en psykologisk thriller.

Betydligt mindre dramatiskt var det i verkligheten när Rolf och hustrun Birgitta separerade för drygt ett år sedan. Han meddelande nyfikna journalister att de helt enkelt valt att gå skilda vägar. Reaktionerna i kommentarsfälten lät inte vänta på sig. Företrädesvis från kvinnor som beklagade sig över att de själva var gifta, när nu Rolf uppenbarligen var ledig.

”Han får gärna bli min nallebjörn”, skrev någon, följt av en mängd tummar och hjärtan.

I stället för att skaffa en lägenhet i Gävle, som var den spontana tanken, bestämde han sig för att flytta ner till Skåne där familjen haft ett sommarhus i tjugo år.
– Det var egentligen först i vuxen ålder som jag återigen fick upp ögonen för Skåne. Vi började resa hit, eftersom min fru hade släkt här och jag blev förälskad i den östra delen. Så småningom skaffade vi ett sommarhus. Ett idiotprojekt, så klart, att renovera ett hus i Skåne när man bor 80 mil norrut!

Vid separationen kände han en längtan att få bo på landet året runt, på riktigt, och inte bara som sommargäst.
– Nu ville jag ta det på allvar, och känna hur det är på landet i februari. Med ett hus är det förstås en del att göra.. Jag har nytta av min fysiska styrka för att skotta, spika, slita och gräva. Men så fort hjärnan ska kopplas in så är jag körd.

Han säger att året i Skåne har också varit ett tillfälle att känna på ensamheten. Som skådespelare har han visserligen tillbringat långa perioder på resor och i enkelrum, och han trivs rätt bra med den självvalda ensamheten.
– Men visst finns det stunder numera när det känns lite tomt.

Helt allena är han inte. Ena dottern med make och barn bor i Ystad. Andra dottern med familj i Göteborg. Han konstaterar att han i själva verket bor ganska centralt numera, med Ystad, Simrishamn, Hässleholm och Kristianstad alldeles i närheten.
– Lite lustigt… Jag lämnade ju Skåne för att jag inte trivdes så bra. Men saker har förändrats med åren. Det har skett både en samhällsutveckling och en egen utveckling, som gjorde att jag upptäckte Skåne igen. Så nu får vi se. Kanske blir det ett år till.

Flera projekt, som legat i coronapåse, har premiär fram­ över. Till vintern har Rolf Lassgård en av huvudrollerna i filmatiseringen av Kerstin Ekmans bok Händelser vid vatten. – För mig är detta det optimala Norrlands­ eposet. Jag skulle kunna spela en tält­ pinne om jag bara fick vara med.

3 röster om Rolf Lassgård

HEDDA STJERNSTEDT

Kollega och medspelare i filmen Min pappa Marianne
– Jag träffade Rolf för första gången under provfilmningen för Min pappa Marianne. Han är en av få män i den åldern som har ett odelat gott rykte. Och det är verkligen välförtjänt – han är precis så trevlig som man önskar. Han kan verkligen äga en text. Det har varit lärorikt för mig, som har ett mer löst förhållande till texten. Jag minns när vi filmade, och bodde på samma hotell i Alingsås. En sen natt gick jag förbi hotellet och råkade
se in genom fönstret till hans rum. Då gick han runt och övade på sina repliker.

HANNE LASSGÅRD

Dotter som driver företaget Kaffe by Lassgård
– En del har uppfattat min pappa genom sina roller, som lite butter och brysk. Men det stämmer verkligen inte. För mig är han varm och snäll rakt igenom. En genomgod person som aldrig skulle säga ett ont ord
om någon. Han är sitt yrke och älskar verkligen sitt jobb. Jag tror inte ens att han riktigt ser det som sitt jobb – det är hans liv. Och han har valt att gå sin egen väg, in på marker som ingen i hans familj trampat på tidigare. Det har inspirerat mig. När vi startade vårt företag var pappa den förste jag berättade det för.

Richard Hobert

Regissör
– Jag minns när Rolf skulle prova olika hattar inför rollen som rockmanager i filmen Där regnbågen slutar. För varje hatt han satte på sig visade han olika grader av depression och ömklighet. Men när han fick på sig en svart herr- hatt i 50-talsmodell, reste han sig i sin fulla längd och gungade självsäkert på höfterna. Det säger mycket om Rolf – han har en genuin förbindelse mellan hjärta och kropp. För mig är Rolf som en cello i en symfoniorkes- ter. Detta stora instrument kan röra sig mellan ljust ömsint och mörkt brutalt. Han har en skicklig teknik och samtidigt en lyhördhet.

Relaterat innehåll:

Porträtt

Sandra Mastio

Möt mästerkocken Sandra Mastio – om att knäcka koden, morfars köttbullar och att vara hittepå-italienska.

Porträtt

Farah Abadi

Farah Abadi är befriande ovanlig. Utan att ursäkta sig, förmins­ka sig eller blinka säger hon att hon tycker om sig själv.

Porträtt

Carl Stanley

Från prisad tonårig trollkarl till framgångsrik komiker. Carl Stanley är 25 år och redan humor­veteran.