”Någon som har rosor i sin trädgård och vill byta mot pizza? Ska äta rosorna.” Efterlysningen ligger på Sandra Mastios Facebook-sida. De som känner henne blir inte förvånade. Konstigare idéer har uppstått i Mastios kreativa hjärna.

Hemma i radhusköket på Limhamn visar hon sin upproriskhet på väggen, som pryds av ett färgglatt uppsträckt långfinger. En protest mot konventionerna och förväntningarna – såväl omgivningens som hennes egna. Att hon skulle bli professionell matkreatör fanns nämligen inte ens på hennes karta.

Idag driver hon den framgångsrika pizzarestaurangen Mastio på Limhamn. Hennes Instagramkonto har över 40 000 följare och hennes populära pizzabok kommer snart som nyutgåva.
– Ingen är mer förvånad än jag, att det blev såhär. Men så tog det också drygt trettio år innan jag kom fram till det …
Sandra, som då hette Brandt i efternamn, växte upp på olika adresser på Hermodsdal, Nydala och Gullvik i Malmö.

Miljön var ganska tuff, men otrygg var hon aldrig.
– Vi var ett gäng kompisar som höll ihop. Ofta satt vi på lekplatsen på Gullvik och rökte. Vi var säkert ganska högljudda och stökiga, men inte bråkiga.

Mamman var ensamstående, arbetade som postkassörska och gjorde så gott hon kunde. Men Sandra och hennes storasyster fick i perioder ta mycket eget ansvar. Matlagning var dock fullkomligt ointressant. Visst förekom fläskfilé med sweet and sour-sås och nog kunde hon uppskatta morfars köttbullar, men höjdpunkten var att cykla till McDonald’s på Jägersro för en pommes och en mjukglass.
– Annars tog man det som fanns. I perioder, när mamma var iväg på vidareutbildning, levde jag på rostemackor och skivad tomat.

Vi satt och åt i tre timmar! Hon överlevde måltiden men kapitulerade fullständigt för den italienska mat- och umgängeskulturen. Själv betraktar hon sig som ”hittepå-italienska”.

Inför måltiderna lät hon sig fascineras av svärmors konster i köket. Hur hon, med aubergine, tomatsås, parmesan och olivolja, kunde trolla fram en himmelsgod gratäng.
– Det var en ögonöppnare. Hur man tar en råvara, förädlar och höjer smakerna.

Det var nästan lite sorgligt, att jag gått så länge utan att förstå sambanden.

När Sandra Mastio blev gravid började hon själv laborera med naturliga råvaror. Hon lusläste innehållsförteckningar, plockade bort tillsatser och halvfabrikat. Egentligen var det för bebisens skull, men snart märkte hon att hon själv mådde betydligt bättre. Hon hade i många år haft problemmage, fått diagnosen IBS och testat olika mediciner. Men nu, när hon ändrade kosten, försvann besvären.
– Det var nästan lite sorgligt, att jag gått så länge utan att förstå sambanden.

Hon började experimentera med kryddor, texturer, kontraster. En slät och beige blomkålssoppa kunde förnyas med hjälp av tunna skivor blomkål, några droppar olivolja och lite färska örter.

Till en början kände hon sig underlägsen. Alla andra verkade vara matexperter.
– En del hade vispat bearnaisesås sedan de var tre år gamla… Jag som var uppvuxen på Skogaholmslimpa – vad gjorde jag där? Men min starka sida var att utgå från det enkla. Att ta en råvara och göra något gott.

Och det räckte hela vägen till finalen där Sandra Mastio bland annat lagade en fiskrätt som, enligt domare Leif Mannerström, var ”den elegantaste servering och presentation i det här programmets historia”. Därefter exploderade tv-studion i konfetti och medtävlarnas jubel. Malmötösen hade kammat hem mästerkockstiteln, ett kokbokskontrakt och 250 000 kronor.

Själv minns hon tiden direkt efter Sveriges Mästerkock med blandade känslor.
– Jag var så nära väggen igen och insåg att jag var tvungen att välja. Antingen återgå till jobbet på Möllans Ost, som jag verkligen älskade, eller också hoppa rakt ut i det okända med fullständigt osäkra inkomster. Fan, vad rädd jag var.

Det var Stefano som uppmuntrade. Han sa: ”Den här chansen får du inte igen. Det är nu det gäller. Om du vill testa, så löser vi det ekonomiska tillsammans.”

Då hade Stefano, som tidigare var rekryteringschef på ett större företag, sagt upp sig för att bli hennes partner på heltid. De har redan från början haft en tydlig arbetsfördelning: han är vd och vaktmästare, hon står för det kreativa. Menyn rymmer ett litet antal pizzor, där hon satt sin tydliga prägel. Någon kan bestå av jordgubbar, sparris och mynta, någon annan täcks med rädisa och grönmögelost.

– Det roligaste är att se hur gäster som varit skeptiska, får en ny upplevelse. Att vidga någons perspektiv gör mig så innerligt glad.

Av de 580 unika pizzor hon hittills skapat har de flesta varit lyckträffar. Men visst har hon ibland trampat snett.
– Till Black Friday gjorde vi en alldeles svart pizza. I degen fanns aktivt kol och på toppen björnbär och svartkål. Det var inget genidrag; den svarta färgen blev en krock i hjärnan på gästerna. Men det var kul att testa!

Utöver pizzerian har hon haft flera andra projekt. Som mat- lagare i tv-programmet Timjan, tupp och tårta, som kokboksförfattare och som radiopratare i Retromorgon. Genom åren har hon och Stefano gång på gång stämt av med varandra: Funkar det? Flyger det? Är det fortfarande roligt?

Sedan finns det andra saker som bara händer, som inte kan förutspås. Som den där sommardagen för två år sedan, då Sandra och dottern Valentina gav sig ut på en turridning med islandshäst på Österlen. I slutet av ritten råkade Sandras häst kliva rakt in i ett elstängsel och satte av i sken. Sandra störtade mot marken och sedan blev allt svart.