Sandra Mastio

Gör som hon vill

Som yngre hade hon bestämda uppfattningar: mozzarella var geggigt och prosciutto oätbart. Men en italiensk familjemiddag fick henne att ta steget ut i köket, där hon upptäckte sin supertalang. Idag bär Sandra Mastio titeln Sveriges Mästerkock. Ingen är mer förvånad än hon själv.

av: KERSTIN WEMAN THORNELL  foto: JOHAN BÄVMAN

Under de 30 första levnadsåren Hade Sandra Mastio inget särskilt intresse för mat.
– Idag kan jag vakna på morgonen och planera vad jag ska äta idag, imorgon och resten av mitt liv. Men.än idag skulle jag inte kalla mig kock, utan matlagare.

N

“Någon som har rosor i sin trädgård och vill byta mot pizza? Ska äta rosorna.” Efterlysningen ligger på Sandra Mastios Facebook-sida. De som känner henne blir inte förvånade. Konstigare idéer har uppstått i Mastios kreativa hjärna.

Hemma i radhusköket på Limhamn visar hon sin upproriskhet på väggen, som pryds av ett färgglatt uppsträckt långfinger. En protest mot konventionerna och förväntningarna – såväl omgivningens som hennes egna. Att hon skulle bli professionell matkreatör fanns nämligen inte ens på hennes karta.

Idag driver hon den framgångsrika pizzarestaurangen Mastio på Limhamn. Hennes Instagramkonto har över 40 000 följare och hennes populära pizzabok kommer snart som nyutgåva.
– Ingen är mer förvånad än jag, att det blev såhär. Men så tog det också drygt trettio år innan jag kom fram till det …
Sandra, som då hette Brandt i efternamn, växte upp på olika adresser på Hermodsdal, Nydala och Gullvik i Malmö.

Miljön var ganska tuff, men otrygg var hon aldrig.
– Vi var ett gäng kompisar som höll ihop. Ofta satt vi på lekplatsen på Gullvik och rökte. Vi var säkert ganska högljudda och stökiga, men inte bråkiga.

Mamman var ensamstående, arbetade som postkassörska och gjorde så gott hon kunde. Men Sandra och hennes storasyster fick i perioder ta mycket eget ansvar. Matlagning var dock fullkomligt ointressant. Visst förekom fläskfilé med sweet and sour-sås och nog kunde hon uppskatta morfars köttbullar, men höjdpunkten var att cykla till McDonald’s på Jägersro för en pommes och en mjukglass.
– Annars tog man det som fanns. I perioder, när mamma var iväg på vidareutbildning, levde jag på rostemackor och skivad tomat.

Sandra Mastio

Ålder: 42 år
Bor: I radhus på Limhamn
Familj: Maken Stefano Mastio,
barnen Dante 15 och Valentina 12
Aktuell: Driver Pizzeria Mastio
I höst kommer återigen “Pizza av Mastio”

Några särskilda drömmar eller framtidsplaner fanns inte.
– Det låter kanske lite sorgligt, men jag tyckte inte att jag var bra på något särskilt. Det handlade mest om att ta sig igenom dagen.

Hon valde medielinjen på gymnasiet, men pluggandet gled över i festande och ett studentbetyg som innehöll skolrekordet i antalet frånvaro-timmar.
– I de flestas ögon var jag nog en total katastrof. Men själv var jag obrydd, jag visste att jag skulle landa på fötterna.

I de flestas ögon var jag nog en total katastrof. Men själv var jag obrydd, jag visste att jag skulle landa på fötterna.

Så blev det också, så småningom. Komvux-studier ledde till arbete på posten. Intresset för datasystem och kundvård växte, och de kommande jobben fann hon på Casino Cosmopol och därefter på Bjurfors mäklarfirma och på kommunens planavdelning.

Vid det laget hade hon redan bildat familj. Maken Stefano träffade hon genom gemensamma vänner, och på köpet kom hans stora yviga släkt med enorm passion för matlagning.
– Fram till dess hade jag rätt bestämda uppfattningar om italiensk mat. Mozzarella var geggigt, avokado var sött och skit-äckligt, och prosciutto – varför skulle man vilja äta rått kött?

Hon kommer aldrig att glömma den första familjemiddagen hos Stefanos föräldrar. Tolv personer runt bordet där rätt efter rätt dök upp. Blivande svärmodern Rosanna, matriarken, serverade en jättelik lasagne och Sandra åt sig proppmätt.
– Så insåg jag att detta bara var primo, förrätten! För sedan kom lamm med potatis och grönsaker.

»I de flestas ögon var jag nog en total katastrof.«

Radhuset i Limhamn har blivit Sandra Mastios plats på jorden.
– Vi flyttade hit för 10 år sedan och jag har bestämt mig för att aldrig flytta härifrån. Vår dörr står konstant öppen från april till oktober. Många sommarkvällar samlas grannarna för en öl på trappan.

Vi satt och åt i tre timmar! Hon överlevde måltiden men kapitulerade fullständigt för den italienska mat- och umgängeskulturen. Själv betraktar hon sig som ”hittepå-italienska”.

Inför måltiderna lät hon sig fascineras av svärmors konster i köket. Hur hon, med aubergine, tomatsås, parmesan och olivolja, kunde trolla fram en himmelsgod gratäng.
– Det var en ögonöppnare. Hur man tar en råvara, förädlar och höjer smakerna.

Det var nästan lite sorgligt, att jag gått så länge utan att förstå sambanden.

När Sandra Mastio blev gravid började hon själv laborera med naturliga råvaror. Hon lusläste innehållsförteckningar, plockade bort tillsatser och halvfabrikat. Egentligen var det för bebisens skull, men snart märkte hon att hon själv mådde betydligt bättre. Hon hade i många år haft problemmage, fått diagnosen IBS och testat olika mediciner. Men nu, när hon ändrade kosten, försvann besvären.
– Det var nästan lite sorgligt, att jag gått så länge utan att förstå sambanden.

Hon började experimentera med kryddor, texturer, kontraster. En slät och beige blomkålssoppa kunde förnyas med hjälp av tunna skivor blomkål, några droppar olivolja och lite färska örter.

– Det kändes som att jag hade knäckt koden. Tidigare hade jag aldrig excellerat i något; men jag insåg att matlagning faktiskt var min supertalang.

Uanför köket snurrade livet allt snabbare. På jobbet var hon den duktiga flickan som ville så mycket och samtidigt sneglade de åt alla möjliga håll, men när Sandra fick gästspela på kände sig otillräcklig. Till slut blev hon sjukskriven för utmattning.

Men i köket mådde hon bra. Familj och vänner märkte skillnaden. De uppmuntrade henne att satsa på en ny yrkesbana. Lite på chans skickade hon iväg en ansökan om en tjänst på Möllans Ost i Malmö – och till sin stora förvåning fick hon jobbet.

I samma veva, våren 2014, hade hon postat en annan ansökan, till tv-tävlingen Sveriges Mästerkock. Det var kocken Jennie Walldén, nära vän sedan barnens förskoletid, som uppmanade henne att pröva.
– Jennie hade vunnit tävlingen två år tidigare och tyckte att jag skulle testa. Jag tyckte nog inte att det var en så bra idé…  Men jag ville ju få utlopp för den där nyfunna drivkraften.

Bland 3 000 sökande gick hon vidare och det blev två intensiva månader i Stockholm, då deltagarna förväntades ligga på topp bortemot fjorton timmar per dag.

Mitt Skåne

HÄR HANDLAR JAG GÄRNA…

Är titt som tätt på Sop­stationens ställe i Malmö. Där finns ALLTID något man inte visste att man behövde. Är jag i trakterna går jag gärna in i Billinge Auktions­godsaffär, en rolig loppis med högt och lågt.

HÄR ÄTER JAG GÄRNA…

Av någon anledning hamnar vi alltid på Ruths i Malmö. Känns som en förlängning av vårt vardagsrum men med bättre service. Fikar på Kaka på kaka i Limhamn, nära och behändigt. Ska jag käka burgare är det Rekas på Söderkulla i Malmö som gäller.

PLATS JAG GÄRNA BESÖKER…

Sandhammaren eller Knäbäckshusen, två av de vackraste stränder jag varit på, oavsett land. En klassisk cykeltur på Ven någon gång under sommaren försöker vi hinna med, det känns fritt och ger så mycket luft. Gillar också skogarna i Billinge-trakten på sensommaren.

Till en början kände hon sig underlägsen. Alla andra verkade vara matexperter.
– En del hade vispat bearnaisesås sedan de var tre år gamla… Jag som var uppvuxen på Skogaholmslimpa – vad gjorde jag där? Men min starka sida var att utgå från det enkla. Att ta en råvara och göra något gott.

Och det räckte hela vägen till finalen där Sandra Mastio bland annat lagade en fiskrätt som, enligt domare Leif Mannerström, var ”den elegantaste servering och presentation i det här programmets historia”. Därefter exploderade tv-studion i konfetti och medtävlarnas jubel. Malmötösen hade kammat hem mästerkockstiteln, ett kokbokskontrakt och 250 000 kronor.

Själv minns hon tiden direkt efter Sveriges Mästerkock med blandade känslor.
– Jag var så nära väggen igen och insåg att jag var tvungen att välja. Antingen återgå till jobbet på Möllans Ost, som jag verkligen älskade, eller också hoppa rakt ut i det okända med fullständigt osäkra inkomster. Fan, vad rädd jag var.

Det var Stefano som uppmuntrade. Han sa: ”Den här chansen får du inte igen. Det är nu det gäller. Om du vill testa, så löser vi det ekonomiska tillsammans.”

Hon valde därmed en tillvaro fylld med bokskrivande, signeringar, event, intervjuer.
– Det kändes som att mitt värde bestod i hur populär jag råkade vara just då.

Hon insåg att hon behövde något mer beständigt. Hon och Stefano började prata om att öppna en egen restaurang. Till en början sneglade de åt lite alla möjliga håll, men när Sandra fick gästspela på pizzerian 800 grader i Stockholm, föll allt på plats. Det var pizza de ville satsa på. Men på ett alldeles eget sätt.

Första steget blev att investera i en pizzaugn i trädgården. När åbäket kommit på plats och eldats in, kunde de börja experimentera med deg och fyllning. Sedan bjöd de in grannar och bekanta på pizzor som innehöll allt från ramslök till syrenblommor. Det gick hem i grannskapet.

Nästa steg togs under en promenad längs havet i Limhamn, då Sandra Mastio lade märke till att en ny byggnad skulle uppföras längs Dragörkajen. Hon kontaktade genast byggherren.
– Innan vi visste ordet av sprang vi runt i stövlar och bygghjälm, och pekade ut var ugnen och vasken skulle placeras i vår nya restaurang!

»Jag som var uppvuxen på Skogaholmslimpa – vad gjorde jag där?«

Från den vedeldade pizzaugnen har Sandra Mastio serverat mängder av pizzor till grannar och vänner. Ofta med udda kombinationer som ramslök och syren.

Då hade Stefano, som tidigare var rekryteringschef på ett större företag, sagt upp sig för att bli hennes partner på heltid. De har redan från början haft en tydlig arbetsfördelning: han är vd och vaktmästare, hon står för det kreativa. Menyn rymmer ett litet antal pizzor, där hon satt sin tydliga prägel. Någon kan bestå av jordgubbar, sparris och mynta, någon annan täcks med rädisa och grönmögelost.

– Det roligaste är att se hur gäster som varit skeptiska, får en ny upplevelse. Att vidga någons perspektiv gör mig så innerligt glad.

Av de 580 unika pizzor hon hittills skapat har de flesta varit lyckträffar. Men visst har hon ibland trampat snett.
– Till Black Friday gjorde vi en alldeles svart pizza. I degen fanns aktivt kol och på toppen björnbär och svartkål. Det var inget genidrag; den svarta färgen blev en krock i hjärnan på gästerna. Men det var kul att testa!

Utöver pizzerian har hon haft flera andra projekt. Som mat- lagare i tv-programmet Timjan, tupp och tårta, som kokboksförfattare och som radiopratare i Retromorgon. Genom åren har hon och Stefano gång på gång stämt av med varandra: Funkar det? Flyger det? Är det fortfarande roligt?

Sedan finns det andra saker som bara händer, som inte kan förutspås. Som den där sommardagen för två år sedan, då Sandra och dottern Valentina gav sig ut på en turridning med islandshäst på Österlen. I slutet av ritten råkade Sandras häst kliva rakt in i ett elstängsel och satte av i sken. Sandra störtade mot marken och sedan blev allt svart.

Olyckan gav också nya insikter, som att ta tillvara på stunden, inte vänta på saker. Livet är nu, inte sedan.

Blåslagen och medvetslös for hon i ambulans till Ystad, och därefter vidare till Lund. Hjärnröntgen visade kraftig hjärnskakning och mindre hjärnblödning.
– Jag tänkte: Jag får väl vila några dagar, sedan är allt som vanligt igen. Det är nu två år sedan och jag är ännu inte i närheten.

Hon brottas fortfarande med kraftig huvudvärk, smärta och sömnproblem. Hjärntröttheten blir successivt bättre, men det tar tid och kräver en mängd strategier i vardagen.
– Olyckan gav också nya insikter, som att ta tillvara på stunden, inte vänta på saker. Livet är nu, inte sedan.

Hon garvar och konstaterar:
– Ja, du hör ju … Det är Buddha, Gandhi och jag.

Hon har mängder av förhoppningar inför framtiden. Hon vill
skriva fler böcker, öppna fler ställen. Men hon måste få göra det i egen takt och efter eget huvud.

– Jag gör som jag vill, inte som jag blir tillsagd. Jag är 42 år nu och kommer nog aldrig att foga mig. Ju äldre jag blir, desto mindre kommer jag att försöka.

»Jag gör som jag vill, inte som jag blir tillsagd. Jag är 42 år nu och kommer nog aldrig att foga mig«

3 röster om Sandra Mastio

Stefano Mastio

Make och kollega
– När jag träffade Sandra så kände jag genast att hon var lätt att snacka med. Vi hade roligt ihop, helt enkelt. Även om vi äger och driver restaurangen tillsammans, så blandar vi oss inte i varandras uppgifter. Jag har själv italienskt påbrå, så maten är en så stor och självklar del av livet. De första åren tillsammans åt vi väldigt ofta hos mina föräldrar. Numera är det väl Sandra som oftast lagar mat, även om jag har mina paradrätter. Jag tror att Sandras framgångar handlar om att hon vågat satsa på det udda och kreativa, samtidigt som hon lyckas gå igenom rutan.

Hans Strandberg

Programledare på Retro FM
– När Sandra tävlade i Sveriges Mästerkock bjöd vi in henne som gäst. Det sa klick direkt, och jag kände att jag ville jobba tillsammans med henne någon gång. Så blev det också; några år senare började hon hos oss som programledare. Sandra kastar sig rakt in i saker och är fullständigt orädd, samtidigt som hon har integritet. Hon är lite kaxig på ett bra sätt. Att lära sig hur en radiostation fungerar och vilka låtar som ska spelas är kanske inte så konstigt, men det är desto svårare att hitta en person som Sandra, som kan vara sig själv och ta plats i denna bullriga medievärld.

LISA LEMKE

Tv-kock och författare
– Jag träffade Sandra första gången när hon lagade mat på en mässa där jag var moderator. Jag fastnade direkt för att hon, precis som jag, inte var så välpolerad och korrekt utan rättfram, ärlig och härlig. När vi letade efter en side-kick i programmet Timjan, tupp och tårta kändes det naturligt att Sandras namn dök upp. Hemma i min trädgård, där vi spelade in två säsonger, hittade vi verkligen varandra och har sedan dess varit goda vänner. När vi är tillsammans blir det sällan tyst och tråkigt. Hon vågar säga vad hon tycker, har kloka värderingar och krånglar inte till det.

Relaterat innehåll:

Porträtt

Farah Abadi

Farah Abadi är befriande ovanlig. Utan att ursäkta sig, förmins­ka sig eller blinka säger hon att hon tycker om sig själv.

Porträtt

Carl Stanley

Från prisad tonårig trollkarl till framgångsrik komiker. Carl Stanley är 25 år och redan humor­veteran.

Porträtt

Rolf Lassgård

Föräldrarna var inte så förtjusta över att Rolf sökte till scenskolan. Att spela teater var väl inget riktigt jobb?