Sandra Stojiljkovic

Med scenen som passion

Skådespelaren Sandra Stojiljkovic har kallats för ”ett sällsynt fynd”, men har också fått tuggummin och häftstift kastade på sig under föreställning. Till hösten följer vi henne längs den Tunna Blå Linjen och in under Hedda Gablers åtsnörda korsett, där ett passionerat hjärta bultar för scenkonsten.

av: KERSTIN WEMAN THORNELL  foto: JOHAN BÄVMAN

– Det är få förunnat att kunna jobba med sin passion. Och att jag dessutom hamnade på just den teater jag drömde om som barn… Jag kan inte säga något annat än att jag är otroligt lyckligt lottad, säger Sandra Stojiljkovic.

S

Sandra Stojiljkovic var länge en motståndare till löpning.
– Jag tyckte illa om både jogging och joggare. Men när vi spelade in Tunna Blå Linjen  insåg jag att jag behövde kunna springa i kapp och skrika ”Stopp! Polis!” utan att bli andfådd.

Så hon tog motvilligt på sig gympaskorna och tvingade sig ut längs löpspåren. Först en kilometer, därefter lite längre. Snart hade löpningen förvandlats från ett tvång till ett andningshål i vardagen där hon hittade ny kraft.
– Mitt mål var att klara en mil innan jag fyllde 40. Och det gick!

Många tv-tittare känner igen Sandra Stojiljkovic just som den uniformsklädda polisen Dani i SVT-serien, som snart går in på sin andra säsong. Men när vi träffas har hon just provat kostymer till ett helt annat projekt: Ibsens Hedda Gabler på Malmö Stadsteater, där hon själv spelar huvudrollen iförd trång korsett och frasande kjolar.

Att förvandla sig till societetsdam från förra sekelskiftet, och ta sig an rollen som beskrivits som ”den kvinnliga Hamlet”, beskriver hon som en spännande utmaning.
– Det känns mäktigt att få kostymen på sig. Det är en maffig pjäs, lite som ett mustigt rödvin. Ja, du märker… mycket mmm.

Det kan verka som att namnet Sandra Stojiljkovic plötsligt dyker upp lite varstans i teaterprogram och tv-tablåer. Men i själva verket har hennes skådespelarkarriär pågått i nästan femton år.

Sandra Stojiljkovic

ÅLDER: 40 år
BOR:
i villa i Åkarp
FAMILJ: Maken Pär Stojiljkovic Malmström, två söner på 11
respektive 8 och ett halvt år.
AKTUELL: Som Dani i nya säsongen av Tunna Blå Linjen.
Som Hedda i Hedda Gabler på Malmö Stadsteater.
Som Anja, en av huvudrollerna i höstens
SVT-satsning Försvunna människor.

En sökning på nätet visar en artikel från Kvällsposten i februari 2009, där teaterrecensenten öser beröm över henne och beskriver henne som ”ett av dessa sällsynta fynd som rutinerade kritiker i bästa fall upptäcker vartannat år”.

Då var hon nyutexaminerad och hade börjat köra sin egenskrivna monolog Panik panik kom inte hit på Malmö Stadsteaters scen Studion. Temat var vilsenhet och identitetssökande.
– Jag tror att många kan känna igen sig i den där rotlösheten, oavsett om det handlar om familjeproblematik, ursprung eller klasstillhörighet.

För egen del kom barndomen att präglas av den ofrivilliga identiteten som skilsmässobarn.
– I vår släkt var det inte så vanligt att man skilde sig, det var rätt stort. Under många år var det jag och mamma. Hon kämpade sig genom livet och jag hängde på.

Sandra Stojiljkovics pass står noterat att hon är född på Möllevången i Malmö, men barndomsåren innebar många flyttar mellan olika stadsdelar. Ofta kände hon sig som en tillfällig besökare. Bland de svenska klasskompisarna var hon serb, under resorna till släkten i Serbien var hon svensk. När hon bodde hos mamma längtade hon efter pappa och tvärtom.

Under några år bodde hon och mamman i ett parhus i Svågertorp. På andra sidan väggen fanns grannen Birgitta Sandberg, som var skådespelare på dåvarande Malmö Dramatiska teater. Då och då knackade hon på dörren för att ge gratisbiljetter till genrepen. Mor och dotter gick på flera föreställningar, både barn- och vuxenpjäser.

»I vår släkt var det inte så vanligt att man skilde sig, det var rätt stort«

Även om Sandra Stojiljkovics meritlista börjar bli lång är drömmarna långt ifrån slut. Det finns ständigt nya roller, nya regissörer att få samarbeta med.
– Det ligger nog i skådespelarens natur, att aldrig riktigt nöja sig.

Sandra Stojiljkovic minns känslan av att kliva in i salongen och att se scenen breda ut sig där framme.
– Jag blev fullständigt betagen. Det var en magisk och lekfull värld som jag gärna ville höra till. Efter en av dessa föreställningar hit­tade mamma mig hemma i badrummet, där jag stod framför spegeln och tackade publiken.

Sandra började hitta på pjäser och repliker därhemma, med dockor och bokmärken i hu­vudrollerna. Snart upptäckte hon att skådespe­ leriet också kunde fungera i skolan. Hon hade svårigheter att läsa och skriva, men nu kunde hon göra sina redovisningar inför klassen i form av små monologer.
I mellanstadiet gick flytten från Malmö till Höllviken, vilket också innebar ett nytt trevande efter identitet.

Det tog ett tag att greppa språket, koderna, klasskamraternas bakgrunder, men så småningom kom hon med i fritidsgårdens teatergrupp, och på högstadiet var drama ett självklart tillval.
– Det blev en stor del av mig, och när jag skulle söka till gymnasiet hade jag bara ett val: teaterlinjen på Heleneholms gymnasium i Malmö.

–  För många år sedan träffade jag en rutinerad skådespelare som sa så här om yrket: ”Har du ett annat alternativ, så gör det. Finns inget annat alternativ, så kör på!” För mig fanns inget annat.

Men hon snubblade på mållinjen, och kom inte in. I stället blev det internat i Sigtuna.
– Min mamma jobbade dag och natt och lite till för att ha råd att skicka mig dit. Hon tyckte nog att jag var lite för yvig och spretig, och försökte samla ihop mig till något ordentligt.

Passionen för teatern släppte inte taget. Sandra Stojiljkovic blev ordförande i teatergruppen på Sigtuna­ skolan. I tredje ring fick hon tillåtelse att åka till Stockholm en kväll i veckan för att gå teaterkurs på Kulturama. Därefter kom hon till Scenstudion, för att så småningom söka till Scenskolan i Malmö.

Att som 22­åring komma in på Scenskolan var en dröm som gick i uppfyllelse. Framför henne väntade fyra år i en helt ny värld.
– Där fick jag tid och möjlighet att utveckla mig i min takt och se vilket hantverk skådespeleriet är. Samtidigt hade vi en stark gemenskap. Även om klassen bestod av olika personligheter så drevs alla av en intensiv passion för teatern. Att få känna den lyckan tillsammans med andra är få förunnat.

En elev kände hon lite extra för. Han gick några årskurser över henne och hette Pär Malmström. De skulle snart bli ett par och så småningom också äkta makar.

»Min mamma jobbade dag och natt och lite till för att ha råd att skicka mig till Sigtuna.«

Mitt Skåne

HÄR HANDLAR JAG GÄRNA…

Jag älskar att gå till Erikshjälpen i Åkarp. Ibland går jag dit utan att köpa något, utan bara för att samla kraft. Men ofta hittar jag en fin kopp eller en vacker tavla som får följa med hem.

HÄR ÄTER JAG GÄRNA…

Jag går väldigt sällan ut och äter, och i så fall blir det på vanliga lunchställen med job- bet. Men min man har tävlat i SM i streetfood, så allra helst äter jag det han lagar. Som härom kvällen, då han invigde den nya grillen med att servera rökta räkor och rökt lax. Det var svingott.

PLATS JAG GÄRNA BESÖKER…

Under många år hade jag sommarstuga mitt i skogen, i trakterna kring Veberöd, Dörröd och Romeleåsen. Vi åkte dit ofta och jag känner djup koppling till de trakterna. När vi köpte hus sålde jag stugan, men jag ser fram emot att återigen göra utflykter i skogen.

När examen närmade sig var många klasskamrater inställda på att skapa projekt för vuxen publik. Men Sandra Stojiljkovic bestämde sig för att rikta sig till de yngre. I samarbete med dramatikern Emma Bro­ ström skrev hon monologen Panik panik kom inte hit. Efter Scenskolan fortsatte hon med pjäsen på Malmö Stadsteater, och har genom åren framfört den för drygt 1 200 skolbarn i Malmö.
– Från min sida var barnpubliken kärlek vid första ögonkastet. Att få möta deras ögon, deras reaktioner…

Ibland är responsen inte vad skådespelarna trott eller förväntat sig. När hon praktiserade på Angeredsteatern spelade de skolteater för äldre barn som ibland kände sig dittvingade av sina lärare. Då hände det att skådespelarna fick tuggummin och häftstift kastade mot sig eller att publiken fällde högljudda kommentarer.
– Men sådana saker kan trigga mig. Det gäl­ler ju att det som händer på scenen är så pass välarbetat att publiken ändå sugs in i det efter hand.

Barn­ och ungdomsteater har alltid legat nära till hands och på Malmö Stadsteater har hon spelat allt från grekisk gudinna till vämjeligt troll. Inför varje roll sker en lång­ dragen och enveten process att försöka fånga in karaktären. Hon fantiserar och kartlägger karaktärens egenskaper, tankar och erfaren­ heter, men också dofter och rörelsemönster.

Vissa karaktärer sätter sig kanske djupare än andra, men den där parallella processen pågår ständigt – även om man ibland måste släppa den och åka hem och steka köttbullar till barnen.

Jag har insett att hemma är där jag, Pär och barnen befinner sig.

Hem är numera villan i Åkarp, dit familjen flyttade för två år sedan. Hon och maken har egentligen inte någon tidigare koppling till sam­hället, utan var mest nyfikna på huslivet och ville ha en egen trädgård att kunna gå ut i.
– Men i början kändes det lite som att jag hade svikit Malmö…

Samtidigt har hon genom åren börjat omvärdera det där med hemhörighet. De fasta geografiska punkterna som hon sökte och saknade i barndomen har snarare blivit en samhörighet som kan uppstå på flera ställen.
– Det är mer en känsla än en specifik plats. Jag har insett att hemma är där jag, Pär och barnen befinner sig.

När rollsättaren Lotta Forsblad från Tunna Blå Linjen hörde av sig hade man redan spelat in ett pilotavsnitt och flera av huvudrollerna var redan tillsatta. Men det saknades två karaktärer: kollegorna som blir kära i varandra.

»Dani är en blandning av alla mina släktingar i Malmö.«

3 röster om Sandra Stojiljkovic

Magdi Saleh

Motspelare i föreställningen Robin Hoods hjärat
– Jag började jobba på Stadsteatern 2018, och Sandra var en sådan som kom fram direkt och hälsade och började prata. Hon var otroligt varm och vänlig från första stund. Kanske hänger det samman med hennes Balkanbakgrund, att hon hade lätt att ta kontakt. Under pandemin spelade vi in en radioserie tillsammans där vi var ett kärlekspar, så vi visste att vi hade fin kemi. Därför var det inte så svårt att gå in i rollerna som kärlekspar i Robin Hoods hjärta. Sandra är väldigt noggrann och ger allt i scenerna. Hon vill verkligen utveckla sina roller och göra det allra bästa av dem, vilket också utmanar och lyfter mig som motspelare.

PÄR STOJILJKOVIC MALMSTRÖM

Make
– Jag blev helt trollbunden av Sandra när vi möttes på Scenskolan. Jag minns att jag kände igen hennes fot- steg när hon gick längs korridorerna… Det var som ett speciellt ljus kring henne, och jag kunde inte sluta titta. När den där förälskelsen drabbade mig fanns det liksom inget annat val. Det är en fördel att vi har samma bakgrund som skådespelare. Det är bara att acceptera att man i vissa perioder behöver lägga sin energi och tankekraft på vissa roller. Jag jobbar numera som polis, och har hört från flera erfarna kollegor att Sandra är väldigt trovärdig som Malmöpolis i Tunna Blå Linjen.

Anna Sise

Skådespelare. Poliskollega och partner i Tunna Blå Linjen
– Jag är inte lesbisk själv, men skulle jag bli kär i någon så skulle det vara Sandra. Det sa klick direkt när vi träffades. Sandra är väldigt snäll – det är faktiskt en viktig egenskap när man jobbar ihop. Hon är också trygg i sitt skådespeleri vilket gör att man själv kan slappna av. Samtidigt är hon en ledartyp som vill ha kontroll och som ställer frågor om detaljer till både scriptan och ljusteknikern. Jag och Sandra har haft många samtal kring representation, och där har vi stöttat varandra. Det är viktigt att Tunna
Blå Linjen inte bara återigen blir en berättelse om ett vitt heterosexuellt par, där man pliktskyldigt checkar av biroller som är svarta eller queer

Relaterat innehåll:

Porträtt

Sandra Mastio

Möt mästerkocken Sandra Mastio – om att knäcka koden, morfars köttbullar och att vara hittepå-italienska.

Porträtt

Farah Abadi

Farah Abadi är befriande ovanlig. Utan att ursäkta sig, förmins­ka sig eller blinka säger hon att hon tycker om sig själv.

Porträtt

Carl Stanley

Från prisad tonårig trollkarl till framgångsrik komiker. Carl Stanley är 25 år och redan humor­veteran.

Porträtt

Rolf Lassgård

Föräldrarna var inte så förtjusta över att Rolf sökte till scenskolan. Att spela teater var väl inget riktigt jobb?