Men till skillnad från en hel del andra som levt i rampljuset sedan unga år, har hon inte gett kvällspressen chans till några direkta skandalrubriker. Hon tillhör dessutom en alltmer sällsynt kategori kändisar som mycket sällan ställt upp på hemma hos-reportage.

– Det kan ha varit så att jag inte tyckte att jag hade det tillräckligt fint hemma, säger hon uppriktigt och tillägger:
– Jag vet inte varför jag är så rekorderlig. Jag ser mig själv som vanlig.

Kanske är det just det som gör henne speciell. Siw är energisk och livfull som få – hon spelade scenrollen som Pippi, på uppmaning av Astrid Lindgren själv, som 45-årig småbarnsmamma och inledde varje föreställning med en enhandsvolt – men samtidigt en person med fötterna på jorden. En genuin stjärna som helt tycks sakna divalater och inte är intresserad av vare sig lyx eller glamour.
Om det har med hennes klassbakgrund och kulturen hon växte upp i att göra, är inget hon själv brukar reflektera kring, säger hon.

– Men kanske. Jag har aldrig velat förhäva mig.

Siw växte upp i en trerummare på Artillerigatan i Landskrona, i ett av barnrikehusen som staten byggde för mindre bemedlade familjer. Det kryllade av barn i kvarteret och själv var hon nummer sex i en syskonskara på nio.

– Det var en lycka, det fanns så många att leka med och vi var alltid ute och kutade, hjulade, voltade och hittade på. Min barndom var mjölk och honung. Att vi var fattiga förstod jag inte förrän jag började skolan.
Det var då hon fick en kompis som bodde i villa, med kylskåp i köket och en pendyl på väggen.

– Men jag blev inte avundsjuk utan minns bara att jag tyckte det var fint.

Siw Malmkvist har sjungit på tio olika språk. Singel­samlingen på Lands­krona museum rymmer svenska, danska, tyska och spanska utgåvor.

I höst väntar premiärvisning av långfilmen Siw. Regissörerna Stina Gardell och Frida Neema Järnbert har följt Siw under mer än ett år.

– Jag blev helt chockad när de frågade om de fick göra en film om mig. Om mig, varför då?
Hon reagerade likadant som när hon som 18-åring vann talangtävlingen här hemma i Landskrona och undrade varför alla tittade på henne: ”Det är ju bara jag”. Eller som när hon medverkade i Så mycket bättre för ett par år sedan och oroade sig för att de andra artisterna inte skulle veta vem hon var. Siw säger att den sviktande självkänslan har följt henne genom alla år. Men kanske har osäkerheten och rädslan att inte duga i någon mån också sporrat henne?

– Ja, jag har ju alltid velat göra bra ifrån mig, ha de bästa låtarna och sjunga bäst.
Drivet har funnits där, och styrkan att våga utmana sig själv, gång på gång.

– Nu visar jag ju akvarellerna också. Men första gången jag gjorde det, då var jag faktiskt jättenervös, säger hon med ett skratt.
Det där modet har hon alltid haft med sig, liksom en sprudlande energi och spring i benen. Siw Malmqvist är inte personen som sitter still – så länge hon inte har ett korsord eller papper och pensel framför sig. Som barn höll hon på med gymnastik och akrobatik och drog sig inte för att gå balansgång på broräcken. Eller gympa på flytande isflak. Och ingen behöver väl fråga vem det var som för inte särskilt länge sedan lärde sina barnbarn att hjula?

– Det jag inte gillar med att bli äldre är det kroppsliga. Att se en rullator och inse att det kommer en dag då man måste ha en. Men nu kan jag fortfarande springa till bussen, säger hon med en studsig liten snurr.
– I dag är självförtroendet där och jag känner att jag vet vad jag kan.