Ann Heberlein
tar gärna debatten
av: HANNA WELIN foto: JOHAN BÄVMAN
Publicerad första gången: MAGASINET SKÅNE NR 3 2026
Ann njuter av friheten i att skriva skönlitterärt. I sina deckare kan hon lyfta frågor hon tycker är viktiga samtidigt som hon är fri att forma handlingen som hon vill.
H
Hemma hos Ann Heberlein är frysen fylld med hembakat och bokhyllorna med litteratur. Sedan snart två år hyr hon en trerummare på en av Ystads kullerstensgator. Det är en vacker gammal lägenhet, inredd med sammetssoffa, bruna chesterfieldfåtöljer, vinröda gardiner och ljusstakar i skiftande former.
– Jag är inte minimalistiskt lagd. Jag vill att det ska vara mycket av allt.
Ann ler stort, det gör hon ofta, samtidigt som hon ursäktar de två skånska gårdshundarnas entusiasm. Stina och Alva kan inte bestämma sig för om de ska gosa eller visa upp sina leksaker och försöker göra både och på samma gång.
– Jag älskar min lägenhet och trivs i Ystad. Många av mina vänner bor här och bara man går ut med hundarna träffar man på trevliga människor.
På skrivbordet ligger travar med aktuella böcker jämte en uppslagen dator. Här pågår arbetet med att redigera de sista detaljerna i Anns två kommande böcker. En femte deckare under pseudonymen Helena Herbert och en essäistisk bok om svenskhet och det som brukar kallas svenska värderingar.
– Jag är så otroligt trött på att höra politiker och opinionsbildare stå och prata om svenska värderingar. Om någon frågar vad det är de menar, har de inget svar.
Så, Ann Heberlein har gjort som hon brukar: läst och tänkt, dragit slutsatser och formulerat sina funderingar och svar. Svenska värderingar, menar hon, särskiljer sig ytterst lite från exempelvis tyska värderingar, och är ett resultat av det som brukar benämnas som västerländsk filosofi och kristendom. Vad kulturell svenskhet skulle kunna tänkas vara är däremot något hon tycker är värt att fundera över, inte minst eftersom bilden är motstridig.
Ann Heberlein
ÅLDER: 55 år
FAMILJ: Tre vuxna barn
BOR: Lägenhet i Ystad
GÖR: Författare, debattör och kulturskribent
AKTUELL: Med nya deckaren Pojkvännen under pseudonymen Helena Herbert och den essäistiska boken Svenska värderingar.
Svenskar är självständiga men kollektivistiska. Autonoma men tillitsfulla och benägna att lyda. Kontrollerade men gillar att supa sig redlösa. Dessutom, tillägger hon, är de flesta mer minimalistiska i sin stil och mindre frispråkiga än hon själv är.
– Ibland hade jag önskat att folk inte tog mig på så jäkla stort allvar hela tiden. Kanske hade jag passat bättre i Frankrike. Där är debatten friare. I Sverige nischar vi folk så hårt.
Ann Heberlein är teologie doktor i etik, författare, personlig skribent och politisk debattör. De senaste tio åren har hon förknippats med invandringskritiska inlägg och det faktum att hon i sju år, fram till hösten 2024, arbetade för Moderaterna. Först i Staffanstorp och därefter som stabschef i Region Skåne. Hon var också en av dem som tidigt tryckte på för att Moderaterna skulle samarbeta med Sverigedemokraterna.
En missbedömning, säger Ann i dag.
– Jag trodde att de skulle vara mycket lättare att styra, men min känsla är att det är SD som styr och de andra partierna som låter sig styras. Jag var heller inte beredd på att Moderaterna och de andra partierna hade så svag förankring i sin egen ideologiska övertygelse.
I en rad artiklar under det senaste halvåret har tongången mot regeringen varit hård. Ann har kritiserat de så kallade tonårsutvisningarna, kallat politiken för ”etnisk rensning”, oroat sig för de växande klyftorna och anklagat högern för att vara det som hon tidigare beskyllde vänstern för: lättkränkta ”cry babies”. I dag skriver hon för Expressen och Ystads Allehanda, men också för socialistiska Flamman. Trots detta anser hon själv inte att hon har ändrat åsikt.
– Alla tycks ha en idé om att jag har bytt åsikt, men det är samhället som har förändrats, inte jag. Jag har alltid varit för en stram migrationspolitik. Men det är inte samma sak som att utvisa människor som bott här en stor del av sina liv, pratar svenska och går i skolan.
»Ibland hade jag önskat att folk inte tog mig på så jäkla stort allvar hela tiden.«
Annons:
För nio år sedan skrev Ann Heberlein uppmärksammade kritiska texter om islam. ”På den tiden var det väldigt känsligt. Nu tycker jag att det är tvärtom, att pendeln slagit för långt åt andra hållet. Nu är bilden av islam väldigt onyanserad. Det finns ju inslag som är mindre bra i alla religioner.”
»Alla tycks ha en idé om att jag bytt åsikt, men det är samhället som har förändrats, inte jag.«
Själv väljer hon att se de sju år hon arbetade partipolitiskt som en kort period som hon lämnat bakom sig. Som intellektuell, menar hon, är det din plikt att reflektera och kunna ändra ståndpunkt. Ett förhållningssätt som inte är förenligt med partipolitik där du, som hon säger, ”måste köpa hela paketet” och därför aldrig passade henne.
– Jag är inte lojal mot något eller någon. De enda jag är lojal mot är mina barn.
Ann häller upp kaffe i sirliga små koppar i det solindränkta köket, där ett fat med syltkakor just tinat. Hon har alltid tyckt om att baka, berättar hon. Men nu, när även det yngsta av hennes tre barn flugit ut, är hennes båda frysar ständigt överfulla.
– Det är tur att både de och deras respektive snart ska komma hit och hälsa på.
Hon blev mamma tidigt, som 21-åring. När de två sönerna var små pluggade både Ann och barnens pappa teologi i Lund. Ann växte upp i Svedala, i en arbetarfamilj där föräldrarna hade gått ur Svenska kyrkan, och hittade sin tro på egen hand under tonåren.
– Jag blev våldtagen när jag var 20, vilket förstås har präglat mig på många sätt. Då sökte jag mig än mer till kyrkan.
Som 24-åring var Ann färdigutbildad präst och fick det ”ja” från pastoralinstitutet som krävs. Men hon erbjöds samtidigt även en doktorandtjänst.
– Jag tänkte att jag skriver min avhandling först och prästvigs sedan.
Men väl där hade Ann, som börjat skriva artiklar i bland annat Sydsvenskan, kommit att gilla att diskutera, debattera och göra sin röst hörd i offentligheten. Hon har en kvickhet i tanken och en arbetskapacitet som få. Ann berättar att hon läser en normaltjock bok på två och en halv timme. Och hon minns vad hon har läst.
År 2008 släpper hon en bok som skiljer sig från hennes andra: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Ann har diagnosen bipolär sjukdom typ 2 och berättade öppet, skört och utlämnande om hur jävligt hon mådde. I dag är hon på en betydligt bättre plats och säger att hon har haft tur. För en del blir sjukdomen värre när de blir äldre, hon tillhör dem som blivit bättre.
– Jag har också lärt mig att hantera mina svackor. Jag har fått ordning på sömnen, äter bra, dricker nästan inget, tränar nästan varje dag och tar hand om mig.
Kommer oron krypande tar hon ofta en långpromenad med hundarna längs vattnet. Det skingrar tankarna, säger hon, liksom yoga och bönmeditation.
– Jag har också bytt musiksmak: man måste ju inte lyssna på The Smiths, läsa Sylvia Plath och bejaka sina sämsta tankar.
Trots att åren i offentligheten blev många, fortsatte Ann att se dem som en anhalt på vägen mot att bli präst.
– Det var hela tiden planen, mitt mål. Jag tänkte att jag skulle dra mig tillbaka och gärna jobba i ett litet samhälle, som Österlen. Finnas med och leva med min församling.
Men i september förra året gav biskopen sitt besked: Ann nekas att bli präst.
– Biskopen sa, ungefär, att mitt kall är att verka i offentligheten. Jag vill inte vara bitter och sitta och älta, men det är svårt att förstå hur jag kunde vara lämpad utan förbehåll som 24-åring, men inte i dag.
Beskedet var en chock och blev starten på en sorgeprocess som hon ännu inte hämtat sig från. Att skriva och debattera må vara ett kall, men det är uppenbart att Ann också närmast ser det som en förbannelse.
– Jag har verkligen velat dra mig undan och jag har sökt flera andra jobb, bland annat som lärare. Men även om jag är övermeriterad får jag dem inte för att jag är Ann Heberlein. Jag vill inget hellre än att slippa vara känd och offentlig, vara ”Ann Heberlein”.
Hon kände att hon inte hade något annat val än att sätta sig vid datorn och fortsätta skriva, tacka ja till tv-framträdanden och öppna upp sitt Instagramkonto igen. Även om hon fortfarande tycker om själva arbetet och är tacksam för sina uppdrag, avskyr hon allt som följer med.
– Det är fruktansvärt själsdödande. Folk är på mig för hur jag ser ut, vad jag har på mig och mitt privatliv. De tror att de känner mig, vilket är jätteobehagligt. Men nu var det så här mitt liv blev.
En fördel med att ha en fortsatt stark röst i offentligheten är att hon även i dag och i morgon har chans att lyfta den fråga som alltid varit viktigast för henne: mäns våld, och sexuella våld, mot kvinnor.
– Tretton kvinnor mördas varje år i det här landet. Tusentals vaknar upp på morgonen med sönderslagna ansikten och vågar inte gå ut genom dörren.
Annons:
”Mäns våld mot kvinnor har alltid varit en överordnad fråga för mig. Men jag kan ju inte skriva varenda kolumn om detta”, säger Ann Heberlein.
Mitt Skåne
Här äter jag gärna
Söderberg och Sara i Ystad. Inget slår dem. De har bra kaffe, bra bröd och trevlig personal. Dessutom är det mysigt och jag får ta med mig hundarna. Jag sitter ofta där i timmar tillsammans med mina väninnor.
PLATS JAG GÄRNA besöker
Sandskogen och Saltsjöbaden i Ystad. Jag älskar verkligen att vara där och tränar dessutom på anläggningen. Jag badar kallt, året om. Att bara gå rakt ut i havet och ha tillgång till flera sorters bastur är fantastiskt.
Här handlar jag gärna
Lucu food i Malmö är min klara favorit där jag helst handlar. Världens bästa mataffär där allt du behöver finns på en och samma plats.
Ann har själv varit en av dem. I en tidigare relation levde hon med en man som misshandlade henne på fyllan. Som så många andra kvinnor drog hon sig undan. Skämdes för att hon utsattes för våldet, för att hon inte lämnade, för att hon kände ett ansvar för mannen som hon inte trodde skulle klara sig utan henne och för att hon någonstans mitt i allt fortfarande älskade honom.
– Att någon du känner och älskar kan sätta sig gränsle över dig och slå och slå, är en speciell dimension av smärta. I det ligger också ett misslyckande i att bli älskad.
Deckardebuten handlar om just detta, om en partners övergrepp. Eftersom ämnet är sårigt valde Ann att skriva under pseudonymen Helena Herbert. När hon avslöjade sitt rätta namn och gick ut öppet med att hon själv blivit misshandlad trodde hon att det skulle leda till rubriker.
– Nu inser jag att det inte är någon som bryr sig om att kvinnor blir slagna. Det är helt sjukt. Det är som att det är accepterat att det är så det är.
Det som diskuteras och som politiker lyfter i dag är hedersvåld, menar hon.
– Det är viktigt. Men det här andra, ursvenska skitvåldet där män som oftast är packade slår sina fruar finns också. Kvinnor och barn lever i detta dagligen. Det är en del av vår kultur.
Det plingar till i mobilen och när Ann ser att det är dottern i Göteborg skiner hon upp och kan inte låta bli att svara.
– Numera tycker jag att jag är duktig som bara ringer henne två gånger om dagen.
Hon skakar på huvudet åt sig själv.
– Varför var det ingen som berättade att man skulle fortsätta tänka på sina barn hela tiden, att hur de mår fortfarande känns i kroppen, även när de är 30?
Att leva ensam – även utan en man – är ovant för Ann, som skilde sig för snart två år sedan. Tanken på att träffa och lära känna någon igen, med vetskapen om att det finns en risk att det en dag tar slut och gör ont, är inte direkt upplyftande, konstaterar hon.
– Men det är klart att jag hoppas att jag en gång till i livet ska träffa en människa som jag känner mig hemma med.
Ann skrattar till:
– Och så tänkte jag bli rik också. Just nu är det 80 utländska förlag som läser mina deckare. Så vem vet.
”Jag tror att min drivkraft länge var ilska, det fanns mycket som gjorde mig arg”.
3 röster om Ann HEberlein
Albin tanke
Präst, psykoterapeut, lärare och Anns vän
”Ann är en trofast vän och vi har känt varandra och följts åt i snart 30 år. Ann är en otrolig kombination av att vara väldigt jordnära och högt flygande. Det är lite Dolly Parton över henne. Hon är smart, kvick, rolig och enormt företagsam. En arbetshäst. Begåvad och kreativ. Ann har en moral, men är inte det minsta moralistisk. Hon är förstås också väldigt modig, vilket ibland inte är till fördel för henne själv.”
Karin olsson
Biträdande chefredaktör och stf ansvarig utgivare på Expressen, där Ann är kolumnist
”Ann är en av Sveriges främsta ’public intellectuals’ vars texter man alltid måste läsa. Hennes bildning är ovanlig i dag, och parad med Anns ofta personliga ansats blir det högoktaniga artiklar som bryter igenom. Hon är banne mig aldrig tråkig eller förutsägbar.”
Simon Brouwers
Förläggare och vd på Ann Heberleins bokförlag Mondial
”Ann är den författare som jag har gjort flest böcker tillsammans med, och trots det upphör hon aldrig att imponera. Hur tight deadlinen än är levererar hon alltid hög kvalitet, i tid. Att hon dessutom är så rolig att jobba med är nog också anledningen till att hon är vår mesta författare. Ann har en förmåga att väva in personliga erfarenheter och göra dem allmänmänskliga och hon kan få komplicerade akademiska frågor att bli greppbara.”
Bli prenumerant
Få tre nummer av Magasinet Skåne i brevlådan för bara 199 kr!
Vårt nyhetsbrev
Glöm inte att prenumerera på Magasinet Skånes digitala nyhetsbrev.
Relaterat innehåll:
Joakim Bengtsson
Vem är kung på att mangla, sylta och safta och laga skånsk husmanskost extra allt? Jo, ingen mindre än värderingsmannen Joakim Bengtsson. Vi har träffat Antikrundan-experten och nyblivna tv-kocken och pratat om att sticka ut, om kärleken, spådomarna och vikten av att samla på kloka tanter. Men också om hjärtoperationen och tacksamheten över att ha det ”oförskämt bra”.
Håkan Bengtsson
Många förknippar honom med en schyst polis, en passivt aggressiv polis eller Zlatans ungdomstränare. Själv bär han ett armband med orden fjönt, fubbick och mögtocke – om han mot förmodan skulle glömma varifrån han kommer. Vi har träffat skådespelaren Håkan Bengtsson, som återvänt till barndomshuset i Dalby.
Maria Maunsbach
På jakt efter ärlighet. Maria Maunsbach släpper nu sin fjärde roman. Med ena benet i Höörs mylla och det andra på Möllan-Nobel i Malmö är hon sig själv: både bonnig och konstnärskulturell – och vägrar värdera det ena eller andra som bättre eller sämre.
Claes Malmberg
Claes Malmberg lever fullt ut. Den glada göteborgaren har hittat hem i Skåne. Nu är han aktuell som senapsfabrikör i Spanska flugan i Helsingborg. Och trots att han har gått på smäll efter smäll i livet har han alltid ställt sig upp igen.
