Henrik Wahlström
Vill ge hopp
Henrik Wahlström är Instagramprofilen som visar att man kan ha bipolär sjukdom och leva ett bra liv, och blandar trams och humor med pepp och kunskap om psykisk ohälsa i stort. Som barn brukade han säga att han behövde »måla av sig«. Under sommaren 2026 ställdes hans oljemålningar ut på Norrvikens trädgårdar.
av: HANNA WELIN foto: JOHAN BÄVMAN
Publicerad första gången: MAGASINET SKÅNE NR 5 2026
Anledningen till att Henrik Wahlström är öppen med sin diagnos är att han, genom att få människor att koppla bipolär sjukdom till honom, hoppas förändra bilden av sjukdomen.
”Siolskyddsfaktår de e döu viktet har jao hört, annars kan man ble rejnt tönn i huet!” säger Henrik Wahlström i Instagram-appen på mobilen. Han fortsätter: ”Patejtist smeå cejtrosfroktår” och håller fram en dinglande liten citrusfrukt. Videoinlägget, där det skånska uttalet står textat så här utomordentligt tydligt, har rubriken ”Ny lektion i användbar skånska” och publicerades för fem minuter sedan.
Nu har Henrik Wahlström slagit sig ner intill sina ”cejtrosfroktår”, som växer i en kruka bredvid trädgårdssoffan hemma i Valkärra, en by strax norr om Lund.
– I inlägget la jag också till, innan någon vilsekommen patriot börjar klaga på folk som de inte tycker kan prata skånska, att skånska kan låta på hundra olika sätt. Så jag har just bedyrat min egen skånskhet, född och uppvuxen här som jag är, säger han på sin vanliga lundensiska.
Henrik Wahlström lämnade Stockholm – och successivt även jobbet som idéspruta och regissör i reklam- och tv-branschen – för den välbekanta Lundaslätten för snart sex år sedan. Redan vid den här tiden hade han ett publikt Instagramkonto med en ansenlig följarskara som roades av hans sketcher och humorklipp, exempelvis den återkommande ”skånska hästar som tänker på saker”, inspirerad av hästarna utanför köksfönstret. Med en hjärna som aldrig är tyst, som ständigt har parallella tankar och inre diskussioner i gång och blixtsnabbt gör kopplingar kors och tvärs, har han sällan brist på uppslag.
– Jag har väldigt kort mellan idé och utförande. Jag får en tanke om en sketch och en kvart senare har jag genomfört den.
Henrik Wahlström
ÅLDER: 42 år
BOR: Hus i Vallkärra utanför Lund
FAMILJ: Fru och två barn, 9 och 5 år
GÖR: Influerare, föreläsare och konstnär
AKTUELL: Ställer ut sina tavlor i Norrvikens trädgårdar, Båstad, 1 juni–30 september. I november släpps boken Jag måste måla av mig, med 50 målningar och texter om ”hur vi mår när vi inte mår helt bra”
Men inlägget han publicerade första januari 2021 hade han ruvat på länge. Våndats över. Henrik skulle offentliggöra dia-gnosen han hemlighållit i tolv år för alla utom de närmsta. Han hade helt enkelt kommit till en punkt där öppenhet var mer värt än det han riskerade att förlora.
– Jag hade varit livrädd för att bli förknippad med en diagnos, men nu var det precis det jag ville.
Bipolär sjukdom innebär, förenklat, att man har perioder av depression och mani. Tillstånden kommer i skov. För vissa, som Henrik, relativt frekvent. För andra kan det gå flera år emellan. Henrik har också det som kallas typ två, eftersom han inte har drabbats av klinisk mani och psykos, utan av den lindrigare formen hypomani.
»Många tror att man studsar som en tennisboll mellan depression och mani, men det är felaktigt.«
Annons:
Henrik Wahlström har en agent som ser till att schemat inte blir för späckat. ”Jag ska ju räcka till som förälder också, att finnas för familjen är det viktigaste”, säger han.
»Jag måste bromsa när jag känner för att gasa, och gasa när jag känner för att bromsa.«
– Många tror att man studsar som en tennisboll mellan depression och mani, men det är felaktigt. För de flesta är standardläget när man är i balans. Man går på balansbommen och håller i sig, är symtomfri och får livet att funka med hjälp av mediciner och rutiner. Men man kan trilla av bommen och då är fallhöjden hög.
Så här i efterhand har både Henrik och hans föräldrar förstått att han visade tecken på diagnosen redan som barn, med mycket oro och ångest. Som äldre tonåring drabbades han av djupa, återkommande depressioner och fick medicin och samtalsterapi. Men enbart antidepressiv medicin fungerar inte för den som har bipolär sjukdom och Henrik började dricka alltmer för att döva sitt dåliga mående. När han var 25, pluggade i Göteborg och arbetade som dj på nätterna, fick han till slut hjälp på en beroendemottagning. Det var först där han fick höra att han borde utredas för bipolär sjukdom.
– Det var en chock, en kronisk psykisk sjukdom! Men det var det bästa som hänt mig. Sjukdomen är jättekämpig, men när du får din diagnos har du så mycket bättre chanser att få ett bra liv. Du vet vad det är och kan få hjälp.
Men den gamla, förvridna bilden av sjukdomen, som då kallades manodepressivitet och som många förknippade med vadderade rum på mentalsjukhus, hänger delvis kvar. Stigmat såväl som okunskapen finns där än i dag. Det är sannolikt en bidragande orsak till att tiden direkt efter att en person har fått sin diagnos är livsfarlig. Innan man hittar rätt medicinering och fungerande strategier är självmordstalen höga, något Henrik är smärtsamt medveten om. Det var just det här som fick honom att ta steget att offentligt berätta om sin sjukdom den där januaridagen. En bekant, som just fått samma diagnos, hade tagit sitt liv. Henrik hade försökt ingjuta hopp, berättat att det är fullt möjligt att få ett fungerande liv.
– Jag kände att om jag bara hade lyckats förklara bättre så kanske det inte hade behövt hända. Jag hade ju en plattform, en megafon, varför inte försöka använda den?
I dag har Henrik över 300 000 följare på sina sociala medier och blandar de roliga upptågen med inlägg om bipolär sjukdom, adhd och psykisk ohälsa i stort.
– Blandningen är hemligheten. Jag blandar ut med trams mellan varven, det är det som drar in den stora skaran. Att bara predika för kören gör ingen nytta.
Behovet är stort, det märker han inte minst när han är ute och föreläser runt om i landet. För det gör han ofta. Det ökade intresset är hoppfullt, säger han. Men det faktum att många kommer fram efteråt och med dämpad röst berättar att de själva har bipolär sjukdom men inte är öppna med det, visar hur starkt stigmat fortfarande är.
– Bipolaritet är vanligare än vad folk tror. Men eftersom de som får livet att funka tiger som muren, hör man aldrig talas om dem. De är rädda att få problem på jobbet, att det ska bli en snackis i radhusområdet och att andra föräldrar på skolan ska tro att de inte är att lita på.
Det är därför Henrik Wahlström behövs så väl. En rolig, framgångsrik 42-åring som är bra på att uttrycka sig och samtidigt är en, ja, alldeles vanlig tvåbarnsfarsa.
– Jag får väl börja, tänkte jag. Ta smällen, ta en för laget, säger han leende men med allvar i rösten.
Annons:
Människor med bipolär sjukdom är kraftigt överrepresenterade inom kreativa yrken. ”Det är mycket som är pissigt med psykiska sjukdomar och många gånger skulle jag välja bort den. Men de kan tillåta ett väldigt fritt tänkande”, säger Henrik Wahlström. På den infällda bilden syns uppochner-symbolen, som visar att man är öppen för att prata om psykisk ohälsa.
Mitt Skåne
Här äter jag gärna
Broder Jakobs stenugnsbageri i Lund. Jag har skrivit två böcker där. Atmosfären och deras köpenhamnare, som wienerbröd på steroider. Jag har en plats där jag alltid sitter.
Här handlar jag gärna
Ljungbergs artist i Lund. Jag köper mycket färg. Det är härligt bara att kliva in på Ljungbergs, lukten av balsamterpentin och oljefärger.
Plats jag gärna besöker
Holmbergska tomten i Lund. Den kallas Scillaskogen, en liten vildvuxen skog på Väster i Lund. Jag bodde granne med den när jag växte upp.
Henrik Wahlström pratar snabbt samtidigt som han scannar av allt som händer runt omkring. Noterar altandörren som slår, prasselljudet inifrån målarateljén, rösterna på grusgången på andra sidan häcken och fåglarnas sjungande prat.
– Jag vill visa att du kan ha bipolär sjukdom och ha ett bra liv.
Han vet också att hans stöttande råd, hans förmåga att förklara och ingjuta hopp, har räddat liv. Bokstavligen. Som tjejen som var på väg ut i skogen med ett rep i bakluckan och, när hon scrollade sitt flöde en sista gång, fick upp ett av Henriks inlägg.
– Hon kom fram och kramade om mig efter en föreläsning.
Han tystnar, men bara ett par sekunder.
– Jag får väldigt många meddelanden, hela tiden. Men jag fattar att jag inte kan ta på mig allt. Det är en för stor börda, jag hade inte klarat av mitt eget liv. Jag kan ge pepp, men när någon är i akut kris måste jag bolla vidare så att de kan få hjälp.
»Bipolaritet är vanligare än vad folk tror. Men eftersom de som får livet att funka tiger som muren, hör man aldrig talas om dem.«
Även om Henrik med hjälp av erfarenhet, mediciner och rutiner står betydligt stadigare än förr är livet fortfarande en balansgång. Med jämna mellanrum svajar det till rejält, men numera lyckas han häva de djupa fallen.
– Jag är inte någon som kommit ut starkare på andra sidan. Jag är ingen guru. Jag lever mitt i det här.
Enkelt är det inte. I perioder måste han använda all sin kraft för att överhuvudtaget komma upp ur sängen. Och när livet är på väg upp i en snabbspinnande karusell måste han göra precis det han inte vill för att det inte ska sluta med en smäll: rensa kalendern, begränsa intrycken och lägga sig klockan tio.
– Jag måste bromsa när jag känner för att gasa och gasa när jag känner för att bromsa.
På vänster underarm skymtar en tatuering: en glad och en ledsen mun med ett hjärta runt omkring, ”uppochner”-symbolen som Henrik själv ligger bakom. Att bära den som tatuering, pin, reflex eller i vilken form som helst, visar att man är en person som är öppen för att prata om psykisk ohälsa, en allierad.
– Den har spridits i rasande fart. Pins för 600 000 kronor har sålts, pengar som organisationen Mind har fått, som jag även är ambassadör för.
Här hemma är det just uppochnersjuka Henrik har, det är ordet som nioåringen och femåringen använder.
– Om jag exempelvis är trött på kvällen kan de fråga om det är uppochnersjukan. För dem är det inte konstigare än att jag skulle ha vilken annan sjukdom som helst.
”Till skillnad från många andra som drar penseldrag utan plan och ser vart processen tar dem, har jag en bild av hur det ska bli helt klar i huvudet. Blir det som min inre bild är jag nöjd”, säger Henrik Wahlström.
3 röster om Henrik Wahlström
Jonas Wallerström
Regissör och manusförfattare
”Henrik är en intensiv mångsysslare och en väldigt varm vän. Vi lärde känna varandra för runt tretton år sedan när jag precis börjat i tv-branschen och Henrik fortfarande jobbade som ljudtekniker. Han gör ett otroligt arbete. I dag får han utlopp för alla sina sidor och det spritter och sjuder i människan när han läcker ut alla sina galenskaper och löper amok på ett så himla fantastiskt sätt. När han slutade som ljudtekniker för att ge plats för kreativiteten var jag glad för hans skull. När han även blev öppen med sin diagnos var det en vinst för världen.”
Märta Stenevi Wallin
Egenföretagare och f d språkrör för Miljöpartiet
”Vi var från början Instagramvänner. Det utvecklades och numera är vi väldigt goda vänner och umgås även med familjerna. Det är jag väldigt glad för. Henrik är en omtänksam och klok vän. Vi kan ha roliga samtal, men också väldigt allvarliga. Han har ett otroligt intellekt, är oerhört skärpt och insiktsfull. Häromveckan var han på fest hos mig och många kom fram och ville prata med honom. Han tar människor han möter på stort allvar, vilket bygger på en grundläggande omsorg om andra.”
Joakim Nilsson
Ägare av Jakobs Stenugnsbageri i Lund
”Henrik är fantastisk och trots att det är lite stökigt, lite kaos hos oss, sitter han ofta här och skriver. Jag minns när han först dök upp, han är en person som man blir lite förtrollad av och bara vill prata mer med. I dag känns det som att han hör hemma här och är en del av oss. De allra flesta som jobbar här är unga och jag tror att han är särskilt viktig för dem, även om han så klart betyder mycket för oss alla.”
På vänster underarm skymtar en tatuering: en glad och en ledsen mun med ett hjärta runt omkring, ”uppochner”-symbolen som Henrik själv ligger bakom. Att bära den som tatuering, pin, reflex eller i vilken form som helst, visar att man är en person som är öppen för att prata om psykisk ohälsa, en allierad.
Instagram-Henrik är inte annorlunda än den Henrik som sitter i soffan bredvid citrusfrukterna. Han är sig själv, oavsett. Men sin fru och sina barn håller han utanför den offentliga influerarsfären.
– Här hemma drar jag halva lasset och gör det jag är bra på. Och det hittas på mycket. Kommer barnen och undrar om vi kan göra ett träsvärd, ja, då lägger jag sex timmar på att göra det bra.
Förmågan att kunna gå fullständigt upp i tillverkningen av ett svärd har en baksida. Henrik berättar att han måste sätta påminnande larm för allt: när det är dags att äta, skjutsa barnen till tennisen och när läggtiden är kommen.
– De kan lura mig hur som helst, för jag glömmer. Siffror går bara rakt igenom och jag saknar totalt tidsuppfattning. Däremot kan jag måla av ridhuset där borta ur minnet.
En förklarande pusselbit fick han för bara ett par månader sedan. Henrik har även adhd.
– Det satte fingret på besvär och problem som inte kan förklaras med min personlighet, som min tidsblindhet, mina problem med siffror, pengar, planering och logistik.
Å andra sidan visade utredningen att han är bättre än de flesta på språk och på former och mönster. Så har Henrik också tecknat och målat sedan barnsben. När han blev starkt berörd som liten pojke behövde han penna och papper för att ”måla av sig”.
– Det visar att jag hittat helt rätt i karriären. Jag pratar och skriver, målar bilder och skapar.
Trädgårdens uthus har blivit en oljefärgsdoftande ateljé. På staffliet vilar gårdagens alster, en pojke som tittar upp mot en humla stor som en hund.
– Jag är inte nöjd med himlen och pojken, han är för blek.
Henrik är självlärd och ser det som en fördel.
– Jag är inte alls rädd för att göra fel och det tillåter mig att måla helt utifrån hur jag känner.
I sommar är det ovanligt tomt både i ateljén och på väggarna inne i huset. 34 originalmålningar hänger i Norrvikens trädgårdar i Båstad. En ansenlig mängd är redan tingade och numera lever Henrik lika mycket på sitt konstnärskap som på sina föreläsningar. En ynnest.
– Jag har egentligen aldrig haft någon plan i livet utan låtit det puttra på. Och hittills har det fungerat väldigt bra. Jag vill fortsätta måla så länge det är kul. Och föreläsa.
Även om öppenheten kring psykiska sjukdomar har ökat, är kampen mot fördomarna långt ifrån över, konstaterar Henrik.
– Det var jättesvårt för mig att berätta om min diagnos, men det är ännu svårare för många andra, för dem som lever i sociala kontexter där det är otänkbart att prata om sådana här saker.
Skillnaderna i syn, menar han, handlar bland annat om klass och kultur, om större städer respektive mindre orter och om en ökad intolerans bland vissa unga.
– Det finns en form av machokultur bland framför allt unga män som vuxit fram i skuggan av Andrew Tate och andra galenpannor som vill ha tillbaka gamla tiders mentalsjukhus och få tillbaka folk i garderoberna.
Det finns mycket att vara hoppfull inför, men de starka bakåtsträvande krafterna gör att det inte är läge att luta sig tillbaka. Förutom just nu, när han ska försöka ta semester och koppla bort allting annat.
– Men min hjärna går sällan med på det. Det blir inte många minuter i hängmattan innan jag får någon ny idé och benen blir fulla med spring. Min familj beskrev en gång livet tillsammans med mig med orden ”det blir inte långtråkigt”, och det stämmer nog. Det är inte mycket med mig som är lagom. Jag lever alltid i nuet och jag brinner intensivt.
Bli prenumerant
Få tre nummer av Magasinet Skåne i brevlådan för bara 199 kr!
Vårt nyhetsbrev
Glöm inte att prenumerera på Magasinet Skånes digitala nyhetsbrev.
Relaterat innehåll:
Johan Glans
Vi har träffat Johan Glans och pratat om snuskiga skämt, tradiga 50-årsfester och fördelen med att komma från Eslöv. Och fått det självklara bekräftat:
”Skåningar är bäst på komik.”
Ann Heberlein
Ann Heberlein har kritiserat sina forna moderata partikolleger hårt, skrivit deckare och berättat att hon blivit misshandlad av en partner. Vi har träffat Ann Heberlein hemma i Ystad och pratat om livet, politiken och varför hon skulle vilja slippa vara ”Ann Heberlein”.
Joakim Bengtsson
Vem är kung på att mangla, sylta och safta och laga skånsk husmanskost extra allt? Jo, ingen mindre än värderingsmannen Joakim Bengtsson. Vi har träffat Antikrundan-experten och nyblivna tv-kocken och pratat om att sticka ut, om kärleken, spådomarna och vikten av att samla på kloka tanter. Men också om hjärtoperationen och tacksamheten över att ha det ”oförskämt bra”.
Håkan Bengtsson
Många förknippar honom med en schyst polis, en passivt aggressiv polis eller Zlatans ungdomstränare. Själv bär han ett armband med orden fjönt, fubbick och mögtocke – om han mot förmodan skulle glömma varifrån han kommer. Vi har träffat skådespelaren Håkan Bengtsson, som återvänt till barndomshuset i Dalby.
