Det var en gång en tonårig flicka som bodde i ett hus i Dalarnas djupa skogar. Hon hade bara ett enda mål: att ta sig därifrån. Lämna byn och upptäcka den stora världen bakom trädtopparna. Bli någon. Men vem och vad? Familjen var arbetarklass, alla jobbade på orten. Farfadern nämnde att man kunde bli advokat, att det var fint. Men hur blev man det?

Det här var i slutet av 1990-talet, en tid då den tv-sända skönhetstävlingen Fröken Sverige fortfarande arrangerades utan alltför omfattande protester. Tonårsflickan i den lilla byn sög i sig bilderna av glittriga klänningar och tiaror i böljande hårsvall och drömde sig bort. Tänk att få vara en av dem, de utvalda och sedda.

År 2001 besannades drömmen. Den nu 18-åriga flickan trodde knappt att det var sant där hon stod, krönt med den glittrande vinnartiaran.
– Jag är verkligen inte för skönhetstävlingar. Men för den unga tjej jag var då var det här det enda sättet, som hon kunde se, att ta sig därifrån och bli någon. Som flicka lär du dig att du får uppmärksamhet genom att vara söt och gullig, att det är vägen framåt. Det var ju så det var, rent krasst, säger Malin Olsson.

I dag, 24 år senare, är det med generade rosor på kinderna som hon berättar att hon hoppade i Fröken Sverigeklänningen och placerade tiaran på huvudet när hon gick på gymnasieskolans studentbal några veckor efter tävlingen. Hon minns att det kändes som en sorts inre revansch, en känsla av att gå från osynlig till sedd.

Hon skrattar till och säger att hon inte har så mycket integritet.
– Det är fint att dela med sig. Genom att prata om det jobbiga gör vi livet lite lättare för varandra.

Att sätta ord på känslor är viktigt för Malin, kanske för att det var ont om sådana ord under uppväxten.
– Jag hade behövt mer av det. Som det nu var kände jag mig osynlig.

Under åren har Malin gått i terapi flera gånger, även i par tillsammans med Simon, något som hon rekommenderar alla att göra. För en tid sedan bestämde hos sig för att prova något nytt i hopp om att komma åt frågor hon har brottats med sedan barndomen, gamla mönster som hon vill släppa för att kunna gå vidare.

Hon följde ett råd från en vän och vågade prova hypnoterapi.
– Hypnos låter som humbug, men du kan använda friskvårdsbidraget så det kan ju inte vara så konstigt. Det ska bli spännande att se hur det kommer att verka nu med tiden.

Kanske är det för att hon en gång vann Fröken Sverige eller för att hon har jobbat myket med barn-tv. Kanske beror det på att hon som kvinnlig programledare så ofta ler brett – och förväntas göra det.

Men mer än en gång poängterar Malin Olsson att hon har fler sidor än dem hon har visat i rollen som den glada programledaren.
– Jag har levt och varit med om saker. Jag har ett allvar och ett djup, ett brett spektrum. För att lyckas har jag kämpat sjukt mycket och satt hårda krav på mig själv. Ibland har det blivit för mycket och jag har varit nära att bli utbränd. Men jag är envis som synden och arbetarklass, då jobbar man på.

I perioder har Malin Olsson pausat från barn-tv och gjort program för vuxna, såsom populära Vem bor här?. Och så småningom, kanske när hon går mot de femtio, tror hon att det kan vara dags att helt kliva över till vuxensidan. En gammal dröm är att få leda Melodifestivalen, men kanske än mer att få göra något dokumentärt.

Egentligen är det inte så stor skillnad på att göra tv för barn och vuxna, menar hon, förutom själva tilltalet och att tv för barn innebär ett särskilt ansvar.
– Jag älskar verkligen att göra Sommarlov. Att få ha roligt på jobbet med härliga barn. Lekfullheten. Självklart måste det göras skitbra, men det behöver inte vara perfekt på samma sätt som vuxen-tv där allt styrs in i minsta detalj.

Men det bästa är att det är meningsfullt. För när Malin av i dag svarar på vad hon vill göra på scenen, den som hon alltid har sökt, är det att hjälpa till att bygga ett ”vi” i samhället, ett vi som i motsats till splittring och polarisering.
– När jag gör Sommarlov får jag bidra till just vi:et. Till trygghet, kärlek och respekt.