Ola Salo
Har hittat balansen
Ola Salo är en glammig rockstjärna som trivs bäst på den skånska landsbygden. En prästson som inte är kristen men gärna spelar Jesus. En tvåbarnspappa som har svårt att få vuxenhatten att passa, som har lättare för att komponera en kontrapunktisk fuga än att få till vardagsmorgnarna hemma.
av: HANNA WELIN foto: JOHAN BÄVMAN
Publicerad första gången: MAGASINET SKÅNE NR 5 2019
”Folk är ofta mer rädda för att misslyckas och bli förödmjukad än att skada sig eller till och med dö”, säger Ola Salo.
F
Förmiddagssolen gassar över Folkets park i Malmö. Grindarna till restaurang Far i hatten har ännu inte slagits upp för dagen men Ola Salo har klivit på. Efter att ha kramat om vännerna som driver stället och rättat till scarfen slår han sig ner för att pusta ut.
”Det strulade till sig helt med dagislämningen i dag. Min yngsta skulle absolut ha med sig ett glas O’boy till förskolan och hon är i värsta trotsåldern. Samtidigt var min nioåring angelägen om att komma i tid till simskolan.”
En vanlig föräldramorgon. Och en för Ola Salo Svensson näst intill övermäktig utmaning.
”Att få barn är det mest givande och meningsfulla som har hänt mig. Men jag har gått från något som var väldigt enkelt för mig, att stå på scen, sjunga och rocka, till att göra något jag tycker är otroligt komplicerat. Och då är det ändå min fru som drar det absolut tyngsta lasset.”
Han fortsätter, utan omsvep:
”Jag hade hellre komponerat en kranssonett än att ensam försöka få ihop en morgon som denna. Och när jag väl lyckas får jag inga applåder.”
Ola Salo förstår hur det låter. En 42-årig tvåbarnspappa förväntas med rätta klara av vardagslogistiken. Det är en självklarhet, det tycker egentligen han själv också.
”En av de bästa grejerna med min fru Anneli, och då finns det väldigt många, är att hon inte ger mig någon dispens för att jag har varit rockstjärna. Det är väldigt bra för mig.”
Han skrattar till.
”Ändå händer det att jag bara vill säga: Kom ihåg att jag är en respekterad vokalist! Men det köper hon ju inte.”
Ola Salos band The Ark slog igenom med glittrande storm år 2000. Då hade de redan varit stjärnor i hemma Växjö sedan flera år och etablerat sig i Malmö, dit Ola Salo och bandkompisarna flyttat 1996. Med en för den tiden befriande teatral och explosiv scenglädje sjöng Ola Salo, som skrev både musik och text, om mod, vikten av att hitta sin egen identitet, våga bryta normer och gå sin egen väg.
Ola Salo
ÅLDER: 47 år
BOR:Lägenhet i Malmö och hus på skånska landsbygden.
FAMILJ: Hustru Anneli och två barn.
GÖR: Låtskrivare, sångare och artist, tidigare frontfigur i The Ark.
Redan innan The Arks genombrott var Ola Salo med i musikalerna Kristina från Duvemåla och Spelman på taket.
Efter att bandet lade ner 2011 har han haft huvudroller i Jesus Christ Superstar och Hedwig and the angry inch. Han har gett ut en soloskiva, skrivit låtar till andra och en egen rockopera. Han har dessutom hunnit bli folkkär och vunnit Melodifestivalen med The Arks ”The worrying kind”, varit programledare på tv och deltagit i Så mycket bättre.
Bland annat.
Meritlistan är lång. Men inte en enda av hans meriter har krävt att han intagit en särskilt vuxen roll. Snarare tvärtom. Och det är just denna huvudvärk som han nu har valt att ta sig an i en form han bekvämt bemästrar – som stjärna på scen.
I september 2019, när den här artikeln skrevs, intog Ola Salo Malmö arena med krogshowen It takes a fool to remain sane, döpt efter The Arks största hit. Ett glammigt rockspektakel med och om The Arks låtar, om Ola Salos eget liv och rädslan för det ansvarsfulla och inrutade medelålderslivet. Kan han ta vuxenhatten på och samtidigt fortsätta att leva upp till de manifest han en gång skrev?
”Min önskan är ju att svaret är ett rungande jaaa. Men jag lämnar det öppet.”
Ola Salo är uppväxt i prästgården i det lilla samhället Rottne utanför Växjö, som yngsta barn i en syskonskara om fem. Positionen som sladdis påverkade honom starkt, tror han, och har format hans personlighet. Han gav tidigt upp idén om att konkurrera. Han skulle ändå aldrig kunna lära sig att rita lika bra som storebrorsorna eller spela fiol så vackert som syrran.
”De var alla kreativa och musikaliska, så min grej blev att ändra på reglerna lite. Skoja till det, göra det bakvänt, knasigt och charmigt i stället.”
Ett vägval som har fungerat utmärkt. Fram till nu.
”Man kan ju liksom inte skoja till deklarationen.”
Under de senare årens arbete med att axla vuxenrollen har han insett att identiteten som den lekfulla och bakvända pojken också i grunden rymmer föreställningen om att han inte kan vara som de andra, de stora och vuxna. Ett dåligt självförtroende som han först nu tvingat upp till ytan.
»Ändå händer det att jag bara vill säga: ›Kom ihåg att jag är en respekterad vokalist!‹«
Annons:
Ola Salo är nykterist sedan flera år. För röstens skull, men allra mest för livets.
»Man kan ju liksom inte skoja till deklarationen.«
”Jag har alltid pratat om att våga saker som kan bli pinsamma, som gör en generad. Hela mitt artisteri är ett exempel på det. Många tycker att det jag gör är svårt. Men hemligheten är att det är lätt. För mig.”
På scen i rosa boa är självförtroendet på topp, i jeans och tröja på föräldramötet känner han sig däremot lite löjlig, pinsam.
”Livet handlar om ödmjukhet och förödmjukelse är en del av tillvarons natur. Jag har alltid velat visa hur man kan vända förödmjukelse till styrka och se det pinsamma och komiska som älskvärt. Det är det jag själv får försöka göra nu.”
Vi har alla våra inre konflikter, konstaterar han. Olika lager av oss själva som ibland kan kännas motsägelsefulla. I dag försöker Ola Salo balansera sina sidor. Sedan elva år tillbaka bor han och familjen till stor del i ett hus på den skånska landsbygden. Hemma i sommarträdgården kan han pula runt i hemmakläder, lyssna på tystnaden – och barnens skratt och gråt. Vara vuxen och misslyckas med detsamma i lugn och ro.
”Samtidigt kan jag fortsätta att bejaka min excentriska, frimodiga sida på scen. Jag har ett stort behov av det, av det vilda, fria rock’n’roll-djuret i mig. I dag vet jag att det är förenligt med att ha ett mognare vardagsliv vid sidan av. Både och är ju jag.”
Den tudelade identiteten och mansrollen är inget nytt för Ola Salo. Han växte upp med den. Pappan, hans ”första och största förebild”, klev upp i predikstolen i fotsida dräkt om söndagarna, i ett slag en karismatisk, respektinbjudande person.
”När han kom hem igen var han den mysige hemmatomten som servade alla och inte vare sig krävde respekt eller var auktoritär. Det har jag fått med mig.”
Ola minns när hans äldsta dotter Judith fick uppleva den där förändringen hos sin pappa för första gången. Hon var tre år och Ola Salo spelade huvudrollen i Jesus Christ Superstar på Göta Lejon i Stockholm. Familjen bodde nära och Ola Salo brukade komma hem och äta mellan kvällens två föreställningar, iförd peruk och scensmink.
”Hon tittade fascinerat, ungefär som på tomten på julafton. Det är pappa men ändå inte. Precis som jag kände när min pappa i sin rituella dräkt pratade om änglar, basuner och valfiskar en gång i veckan.”
I dag ser döttrarna på hans jobb som vilket som helst, han gör bara sånt som pappor gör. Men hans karriär kostar, i tid och närvaro. Han berättar om en kommentar som fortfarande gör ont i hjärtat. Han var i väg och jobbade och Anneli frågade om dottern ville komma och titta på pappa som just då var på tv.
”Hennes svar: Han kan stanna i tv:n.”
Han blundar innan han fortsätter, eftertänksamt:
”Det är en sund sida hos barn. De är inte imponerade, det där funkade inte alls som kompensation för att pappa inte var där, hos henne.”
I sommar kan han vara en mer närvarande pappa är någonsin. För första gången har han en lång semester och familjen ska tågluffa mellan kompisars lantställen och bara skrota runt. Kanske kommer de till och med att ha lyxen att bli riktigt uttråkade emellanåt.
”För att vara kreativ behöver du ha ett visst underskott på stimulans. Själv behöver jag växelspelet mellan landet och stan. I stan får jag intrycken och känslan av att det blivit något av mitt liv. På landet kan jag känna att mitt liv har blivit något bra.”
I dag är det nästan svårt att ha tråkigt. Det finns alltid en skärm som erbjuder omedelbar stimulans. Men i barndomens Rottne var det ändlösa syföreningsmöten som gällde, gudstjänster och klassiska konserter. För att härda ut tog Ola sin tillflykt till fantasin och utvecklade förmågan att se saker i huvudet som roade honom.
”Jag tror verkligen att det spelade en stor roll för mig. Skulle det hända något var du tvungen att hitta på det själv.”
Och det var just det han gjorde. Han skrev låtar och bildade band – och utmanade sina föräldrar med en rejäl tonårsrevolt. Festerna i prästgården var omtalade. En gång kom till och med en delegation från kyrkorådet dit mitt i natten för att försöka prata reson med Ola Salo och hans vänner. Han hade dessutom redan i ännu yngre ålder börjat ifrågasätta den kristna tron.
”Jag insåg tidigt att jag inte trodde på Gud och vi hade många och långa diskussioner.”
Både Olas mamma och pappa har en stark och på många sätt traditionell kristen tro.
”Dessbättre har de alltid tillåtit mig ha en kritisk hållning, även om de har en önskan om att jag ska komma fram till något som är mer likt det som de tror på.”
Förr brukade Ola säga att han var kristen på sitt eget sätt. Men för elva år sedan när han själv gjorde översättningen av Jesus Christ Superstar, omvärderade han sin ståndpunkt.
”Jag blev mer medveten om vad kristendomen verkligen är. Jag kom att älska Jesus och det han säger mer än någonsin, han är en fantastisk läromästare och filosof. Men kristendomen är helt upptagen av Jesu uppståndelse och att han är Guds son, och det kan jag inte köpa.”
Hans fru föreslog en gång att han skulle kalla sig jesusist.
”Ett lysande förslag.”
Kommer dina föräldrar på dina konserter och föreställningar?
”Absolut. De har både visat intresse, varit accepterande och visat en stor kärlek.”
”Jag tror att de ser att mitt budskap trots allt kretsar kring en liknande grund, att det finns ett kärleksbudskap och att det genomsyras av en respekt för religionen, även om jag emellanåt har använt mig av hädiska grepp.”
Ögonen ler bakom de stora knallröda plastbågarna.
”Men mamma gillar inte när jag svär på scen. Hon brukar räkna svordomarna och efteråt påpeka hur många de var. Av någon anledning bryr hon sig om just det.”
I slutet av 2007, det intensiva året då The Ark vann Melodifestivalen, var Ola slutkörd och skör. Anneli, som bland annat är utbildad yogainstruktör, tog då med honom till ett ashram i Indien.
”Jag har alltid varit extremt religionsintresserad. Men dittills hade jag haft lite svårt för det mer spirituella som jag tyckte var lite löjeväckande.”
Resan blev en vändpunkt. En ny fas i livet tog sin början.
”Det låter kanske klyschigt, men jag insåg att karriären inte kunde ge mig allt jag sökte, framgång skulle inte räcka för mig. Jag behövde mer trygghet och lycka på ett personligt plan och på ett andligt.”
Annons:
”Jag har alltid känt mig lite stressad av samtiden. Det blir lätt så mycket ytlighet, grupptryck och statusfixering”, säger Ola Salo.
Mitt Skåne
PLATS JAG GÄRNA BESÖKER …
Ystad. Känns alltid som att komma till en helt annan plats, nästan som annat land. Ljuset, havet, de äldre husen och den närvarande historien.
PLATS JAG GÄRNA ÄTER PÅ …
Far i Hatten. Folkets park i Malmö. Inte bara för att det drivs av en The Ark-kollega och hans kusiner, utan för att det är en fantastisk mötesplats med en lekfull och härlig interiör, som lyfter fram det nötta på ett vackert sätt.
PLATS JAG GÄRNA HANDLAR PÅ …
Skivaffären Folk å Rock i Malmö är en underbar affär och mötesplats. Där kan jag hänga i timmar och göra av med oförsvarliga summor.
Alltsedan dess åker de båda på regelbundna retreater. Senast i maj, till Alperna. I våras läste Ola också Bibeln, Koranen och en något förenklad version av hinduismens Bhagavadgita – från pärm till pärm.
”I dag kallar jag mig för ateistisk mystiker, även om det förstås låter lite pretentiöst. Min tro är förenlig med all naturvetenskap. Jag menar att allt hänger ihop, vi lever alla i samma ekosystem. För mig är det inte flummigt att se sig själv som en del av något större.”
Ola Salo tittar sig runt. Far i hatten är nu full av lunchgäster. För tre år sedan, nästan på dagen, hade Ola och Anneli abonnerat hela restaurangen för en skräddarsydd ceremoni för yngsta dottern.
”Ingen av barnen är döpta. Vi har valt en annan väg för dem båda.”
En vän med judisk börd läste en utvald text, Olas iranska bästis framförde en sufisk dikt och föräldraparet själva sjöng hinduistiska beskyddarmantran. Och – det kanske viktigaste av allt – Olas far läste den aronitiska välsignelsen (även kallad Herrens välsignelse).
»Jag tror mer på att locka än att säga åt folk.«
”När jag först frågade om han kunde tänka sig det, sa han att han var tveksam till vårt multireligiösa jippo. Det vi har bråkat om mest är att jag har hävdat att kristendomen innehåller mycket vishet, men att det inte innebär att alla andra religioner har fel. Så när han ringde tillbaka och sa att han ville var det en fin gest, ett försonande.”
Som nationell superstjärna har Ola Salo möjlighet att predika med hög röst. Det viktigaste budskapet, nu som då, är: Tänk själv!
”Men direkta åsikter är jag försiktig med. Jag tror mer på att locka än att säga åt folk. Jag behöver exempelvis inte tjata om att jag är helnykterist och vegetarian. Bästa sättet är att följa det man tror på, att förevisa att jag har fått ett bättre, roligare och härligare liv.”
Dessutom ett liv som, trots allt, är alltmer vuxet. Efter åtta års kamp bakom ratten har han numera körkort, en tydlig ”check” på vuxenlistan.
Snart är det också dags för Ola Salo att trycka på gasen för att köra och hämta upp döttrarna. Och kanske, när han just har tagit på sig pappahatten och rullar ut från Folkets park, går bilradion i gång och ut kommer plötsligt en välbekant stämma:
Do, do, do what you wanna do
Don’t think twice, do what you have to do
Do, do do, let your heart decide
Och vem vet, kanske, kanske kommer han fylla ut sitt yngre jags stämma med en ännu kraftfullare röst:
…. Cause it takes a fool to remain sane
Utan att hatten ens hamnar på sniskan.
”Vi måste börja träna oss på att kommunicera med folk som inte tycker som vi. Slutar vi tro på att förståelse för andra är viktigt, hamnar vi snett”.
3 röster om Eva Rydberg
MARTIN AXÉN
Tidigare bandkollega The Ark och numera krögare i Malmö.
”Jag har känt Ola sedan mitten av 1990-talet. Han är en av de mest konstnärliga personerna jag stött på. Musikaliskt har han en väldig bredd, i allt från klassiskt till punk, som han behärskar på sitt eget sätt. Han är även fantastisk i bildkonst och både tecknar och målar. Som person rymmer han också ytterligheter. Han kan vara extremt utåtriktad för att nästa dag te sig ganska alldaglig i både sitt sätt att vara och klä sig. Å ena sidan kan han vara den mest omtänksamma jag vet, å den andra den mest självupptagna. Han kan vara otroligt självklar i det han göra och ibland så bortkommen att det nästan är ett skämt. Med åren har han förstås blivit mer balanserad, men han har fortfarande det här breda spektret. Han är en spännande person och personlighet.”
MARIKA CARLSSON
Komiker
”Ola och jag jobbade ihop på Diggiloo förra sommaren och jag blev typ helt kär i honom. Han är en helt fantastisk människa, både på och bakom scenen, varav det senare är det viktigaste. Ola är en ärlig och sann människa, det är därför det han gör på scen blir så himla äkta. Han vågar också vara sårbar. Jag hyser verkligen allra största respekt för den mannen. Hade vi träffats i yngre år hade jag bosatt mig hemma hos honom. Vi hade nog blivit riktigt bra kompisar. Nu försöker vi ses men det är svårt att hinna med allt man vill.”
BIRGITTA RYDBERG
Regissör till It takes a fool to remain sane.
”Ola Salo är den bästa sortens artist som finns – en artist som har full koll på vem han är och vad han står för, men som samtidigt vågar vara nyfiken på att upptäcka mer och testa nytt. Han är en modig artist. Allt för publiken och för att dra det konstnärliga uttrycket till sin spets. Som människa är han en av de snällaste, ödmjukaste killar jag träffat. Ser alla. Hör alla. Lyfter alla omkring sig.”
Bli prenumerant
Få tre nummer av Magasinet Skåne i brevlådan för bara 199 kr!
Vårt nyhetsbrev
Glöm inte att prenumerera på Magasinet Skånes nyhetsbrev för att få relevanta uppdateringar och påminnelser.
Relaterat innehåll:
Eva Rydberg
Att få applåder har aldrig varit viktigt för Eva Rydberg. Än mindre att bli igenkänd på stan. För henne är det bara en sak som räknas – att locka till skratt och själv få brista ut i ett då och då. Möt henne om att vara riksclown men också perfektionist.
Per Lasson
Det är svårt att få jobb och dåligt betalt, varnade pappa. Ändå valde Per Lasson att följa sin längtan att bli skådespelare. Efter två decennier på teaterscenen blev han Jesse i Tunna blå linjen.
Daniel Berlin
För tre år sedan stängde Daniel Berlin sin hyllade stjärnkrog i Skåne Tranås. Beslutet var enkelt, hans fru hade drabbats av cancer och han skulle snart bli ensamstående pappa till deras små tvillingpojkar. I dag är han på en ny plats i livet – och på Österlen.
Susanna Dzamic
Hon brukar inte bli igenkänd på stan – förrän hon öppnar munnen. I snart trettio år har Susanna Dzamics kvicka, malmöitiska stämma flitigt hörts i etern. Nu hörs den också från scen.
